Utkastad ur landet
Förra gången jag flydde hade jag feber. Den här gången mådde jag bra, men hade desto mera bråttom. När jag vaknade i Xinhui i måndags morse hade jag ingen aning om att jag den kvällen skulle gå och lägga mig i Hong Kong. Men så var det. Ifrån att det skulle ta två vardagar att få visum så skulle det nu helt plötsligt ta tre eller fyra! Behövde vara tillbaka på jobbet måndagen efter, så det var bara att ta laptopen under armen och springa till båten.
Min väg ut ur landet. Båten tar två och en halv timme. Ungefär som till Gotland, fast gungigare.
Okej, nu finns det värre ställen att vara deporterad till än HK. Absolut. Men jobb är ju jobb och jag gör mitt bästa för att hålla mig ajour här på hotellrummet. Om någon kan uppfinna en telefonkonferensutrustning där det INTE låter som om de andra sitter på månen så lovar jag att sponsra!
Trots 7 miljoner andra människor så blir det lite ensamt också. Jag saknar mina jobbarkompisar! Som tur var har jag haft sällskap ett par kvällar av Jonas som jobbar på ABB i Shanghai och hans två kompisar som var här på semester. Och i helgen kommer Anna från Peking! Ja, okej, jag ska inte klaga. Jag har roligt nästan hela tiden. :o)
Vädret är sämre än sist, så några soliga bilder får ni inte denna gång. Däremot några reflektioner.
Livet i Xinhui är speciellt. På ABB är vi 4 västerlänningar (av ca 300 anställda), och förutom dem så har jag träffat en till i Xinhui. En amerikan. I en stad på 800 000 invånare! I regionen i stort är det inte speciellt många fler. Jag är dessutom den enda icke-asiatiska tjejen och den enda som är blond. Jag tillhör alltså inte ens någon minoritet. Jag ÄR en minoritet. Ju mer jag har börjat ta mig runt på egen hand desto mer har jag börjat tänka på hur folk stirrar. Länge och mycket. Tittar jag på något stannar de och vill titta på samma sak. Tar jag kort står det gärna någon bakom mig för att kolla vad jag tagit kort på. Jag pratade med en nyutexad kille på jobbet som precis har börjat hos oss. Hans engelska var hyfsad och han förklarade blygt att jag var den andra utlänningen han hade pratat med i hela sitt liv! Den första var hans engelskalärare på universitetet. Det är ganska svårt att tänka sig in i den situationen.
Att gå ut på stan kräver en dos mental uppladdning. Oftast klarar jag av att ignorera stirrandet, de känns inte oförskämda eller obehagliga utan snarare nyfikna och ibland chockade. Det är lättare att hantera. Mitt utseende har förresten fått ett barn att börja gråta! Merit? Hmm..
(Jag tycker i och för sig fortfarande att Plupp ser lite läskig ut. Han har blått hår. Det kanske är samma sak..?)
Att komma till Hong Kong är som att komma till en helt annan värld. Här rör sig ALLA typer av människor i ALLA storlekar. Det är en väldigt häftig stad, som bokstavligen aldrig sover. Ikväll shoppade jag två tröjor i en vanlig klädaffär strax efter kl elva. Jag frågade killen i kassan när de stängde, och han ryckte på axlarna. "Inte vet jag". Sen la han till: "Jag tror i morgon" och log. Hepp.
Eftersom det är tråkigt med bloggar utan bilder kommer här en från Temple Street Night Market, en av de större utomhusmarknaderna i HK. Perfekt ställe att strosa på när man inte har nåt bättre sig för.
Kram på er därhemma! Jag önskar ni var här med mig allihop!
Red Cliff
Inte långt härifrån i ett hotellkomplex finns en fräsch och modern bio med underbart sköna fåtöljer och där filmerna textas på både kinesiska och engelska. Jag var där idag och såg Red Cliff, den första av två filmer i Asiens hittills dyraste filmprojekt. Det är en historisk krigsskildring, och en riktigt bra sådan. Om inte annat sevärd för de maffiga scenerna och vackra kinesiska miljöernas skull. Jag höll mig alert i två och en halv timme. Måste vara ett bra betyg.
Och nej, det är inte så att det är en film på engelska dubbad till kinesiska eller nåt annat dumt. Här dubbas ingenting. Den här filmen är på kinesiska i orginal. Me like.
Lektion ute i verkligheten
Mina kinesiskalektioner går framåt och jag börjar få lite bättre ordning på toner och uttal.
Fördelen med privatlärare är uppenbar, vi kan ju tillsammans lägga upp lektionerna precis som det passar mig för tillfället. Att min lärare dessutom är väldigt trevlig och att vi har kul ihop gör ju inte saken sämre. Hon är helt klart en av de saker jag skulle vilja ta med mig hem till Sverige! :o) (Får man säga så...?)
En kväll flyttade vi lektionen till mataffären, vilket var en god tanke och väldigt skoj den första halvtimmen. Men med lite för många nyfikna åhörare och efter tillräckligt många skräniga högtalarutrop sänktes min inlärningsförmåga till nånstans runt guldfisknivå. Jag var farligt nära att tappa både tålamod och humör. Okej, plan B: restaurang. Det gick bättre! Det är ju mycket lättare att komma ihåg vad ko och lamm heter om man får smaka på dem samtidigt. Nä, fy! Det där lät ju barbariskt! Men jag lovar, det var effektivt. Vi åt Hot Pot, en maträtt där gästen själv kokar sin mat i en gryta på bordet. Kanongott! Första gången jag var på den restaurangen var under resan i mars när vi blev bjudna på de ädlare delarna av en stackars tjur. Den här gången var fiskgäle det märkligaste som dök upp, vilket kändes ganska normalt i jämförelse. Mjukt och fint, inte olikt vanligt fiskkött, men inte direkt nåt jag kommer att sakna.
Jag och Pricella på restaurangen "Little sheep". Kokplattan är nedsänkt i bordet.
Ytterligare en sak jag vill importera till Sverige!
Annan mat som jag får kämpa för att slippa är allt som innehåller brosk. Lika svårt som jag har att förstå hur kineserna kan tycka det är "den bästa delen av djuret", lika svårt har de att förstå hur jag kan tycka att det är direkt osmakligt. Vi har verkligen haft djupa analyserande diskussioner omkring ämnet, men nej, den här kulturkrocken kommer vi bara inte över. Mina snälla kollegor har den hårda vägen fått lära sig att kycklingfötter och andra benbitar är helt bortkastat på mig. Precis som en fin kycklingfilé troligen skulle vara helt bortkastat på dem.
Det är tur att man får spotta och fräsa så mycket man vill vid det kinesiska matbordet!
Mahjong
Det finns spel som håller människor uppe hela nätter, som är elakt beroendeframkallande och där pengarna ibland kan rulla snabbare än man önskar. Hemma är det poker. I Kina är det Majiang , eller Mahjong som det kallas i väst. Jag har sett folk spela det i parker, på trottoarer och på caféer, och det är klart man blir nyfiken. När jag frågade på jobbet så visade det sig att vi minsann har några riktigt inbitna spelare där, som direkt antog utmaningen att lära upp utlänningen! Sagt och gjort, igårkväll var det premiärdax!
Spelbrickorna, det finns totalt fyra av varje sort. Vackra va?
Ett mahjongspel består av 136 tjocka brickor (ibland fler) med symboler på, och alla spelare får 13 egna att förfoga över. Grundidén är som i de flesta populära spel ganska enkel, det gäller att byta en bricka åt gången tills man har grupperat brickorna enligt speciella regler. Spelet bygger mycket på skicklighet, men har man inte turen på sin sida så är det kört ändå. Får man som nybörjare bara ordentligt med tid att tänka så kan man nog hålla sig flytande, men när dessa spelrävar sätter igång... jiises! Jag hann inte ens registrera symbolen på brickan förrän de hade gjort sina taktiska beslut. Som tur var hade jag en lärare och coach, Alan. Det visade sig att hans skicklighet och min nybörjartur var en match made in heaven. Vi sopade banan, milt uttryckt! Hihi, riktigt roligt var det! Snacket går nu på jobbet och jag är rädd för att grabbarna smider planer för att få tillbaka både pengar och stolthet. Risken är ganska stor att de lyckas. Med råge.
I full gång. I begynnelsen var brickorna gjorda av vacker bambu. Nuförtiden
använder man en ful hårdplast. Synd. Bordet är helautomatiskt, man skyfflar
ner brickorna i ett hål i mitten och efter en stund kommer de upp, blandade
och färdiga på fina rader vid varje spelare. Fantastiskt. En uppfinning från
Japan, vilket kineserna inte gärna talar högt om.
Feels like home
Tänk att bo ovanpå IKEA!
Hej hej!
Möblerna, namnen och priserna var desamma. Upplägget precis desamma. Sängarna var mjuka(!) och restaurangmenyn i princip likadan som hemma (fast köttbullarna var tyvärr ett bottennapp). Desstuom var det mer folk som trängdes här än i Sverige en vanlig lördag eftermiddag. Och då är inte IKEA ens klassat som ett folknöje i Kina. Pust!
I svenskshoppen fanns allt möjligt typiskt svenskt. Allt förutom lakrits!! Vilken ärkemiss! Det är ju det som på riktigt är svårt att få tag i här.
Men trots allt så var det ganska skoj att glida runt och njuta av att känna sig som hemma. Det allra roligaste var att titta på kinesernas försök att äta med kniv och gaffel i restaurangen! Köttbullar med sked, jaa... varför inte? :o)
IKEA med CITIC Plaza i bakgrunden, världens nionde högsta skyskrapa (391m)
Efter någon timmes trängsel smet jag in på närliggande Starbucks där det var betydligt lugnare. Jag hittade en dagstidning, och här kommer några smakprov på notiser á la Kina:
- Slagsmål uppstod mellan två skolelever under en lektion. Den ene föll medvetslös till marken och hans kompisar fick fixa en ambulans. Läraren fortsatte lektionen som om inget hänt. Eleven avled, och läraren är nu skyldig familjen 100 000 RMB i skadestånd.
- Kinas första fängelsestraff för sexualla trakasserier. En tjänsteman tog stryptag på en kvinnlig kollega och tvångskysste henne. Dom: 5 månader bakom galler.
- En kvinna rånades på sin egen garageuppfart av tre killar på en motorcykel. Hon tog upp jakten och rammade MC:n med sin egen bil. En av rånarna avled. Åttal mot kvinnan är väckt, men folkopinionen utropar henne till hjälte.
Precis som hemma kommer larm om hälsofaror:
- 15 miljoner av Kinas 130 miljoner(!) tonåringar är nikotinberoende. Framförallt tjejer fastnar oftare än förut. Känns det igen?
- Solkrämer skyddar sällan så bra som utlovas. Känns också igen? Till saken hör att det här är svårt att hitta solkräm med SPF under 30. Idealet är blek, gärna kritvit.
- Ett aktivt liv miskar cancerrisken. Sådärja, igenkänning nummer tre.
Jag har ju tidigare muttrat lite över trafiken här. I Guangzhou finns inte många motorcyklar, men situationen är ändå bara snäppet mer organiserad. I tidningen hittade jag en insändare från en upprörd man som fick ur sig sin ilska över ungdomar som inte respekterar grön gubbe, bilister som kör alldeles för fort och busstrafikanter som äter hamburgare. Livet har sina likheter trots allt.
OS, oh yes!
Det blir bara en långhelg i huvudstaden och jag vill dessutom klämma in lite "vanligt" Peking-turistande. Jag har inte ens en enda inträdesbiljett. Men ändå! Bara att ta pulsen på atmosfären ska bli fantastiskt. Dessutom har jag tiggt till mig gratis beonde (tack Anna!) och kommer att få förstklassigt sällskap (Anna då såklart, och så kommer Louise förbi från Indien!). Inte så mycket att tveka över!
Trots att jag inte är speciellt idrottsintresserad och att jag aldrig har varit på ett enda VM, EM eller ens SM i någon sport, så lyckas jag nu alltså tajma mitt andra sommar-OS. Helt och hållet oplanerat. Så, enligt det livsmönstret så antar jag att jag kommer att bo i England 2012. Very nice! :o)
Här är de fem små söta maskotarna som jag får träffa i augusti. Som vanligt älskar kineserna symboler och dubbeltydningar. Här kommer en crash course i olympiska maskotar:
Till att börja med är OS-ringarnas fem färger alla representerade, och sen har varje figur också en djupare symbolik. Från vänster till höger:
Beibei är en symbol för havet och fisken som representerar välstånd. Beibei är öm och ren.
Jingjing är en panda, en stark symbol för Kina. Bladen på huvet representerar människans harmoniska förhållande till naturen. Jingjing är naiv och optimistisk.
Huanhuan representerar elden som står för passionen för sport och den olympiska facklan.
Yingying är en antilop och representerar snabbhet och Kinas stora vidder.
Nini är en pappersdrake och symboliserar himlen. Nini är den mest lekfulle av de fem.
Tar man första stavelsen i varje namn och pusslar ihop så får man meningen:
Beijing HuanYing Ni
vilket betyder "Beijing välkomnar dig". Fint va?
Imorrn är det 3 veckor kvar till invigning! Jag måste hitta en svensk flagga!
En blöt liten fläck
Kineserna spelar glatt vidare...
...medan min kropp är inställd på andning. Enbart.
Badminton är lite av en nationalsport här, så som tur är brukar vi vara fler spelare än vad vi har banor till, så att man får en paus lite då och då. Det är bara att hoppas att det här träningslägret ger resultat på hemmaplan, och att jag flyger fram i Bellevue i höst utan att svettas en droppe! Drömma kan man ju alltid... :o)
Trafiken
Det här är den första helgen på fyra veckor som jag stannar kvar i Xinhui, och det känns att det var på tiden. Med sina ca 800 000 invånare så kallas den "liten by" av kineserna själva, vilket är helt galet när man jämför med vad vi kallar motsvarande storlek hemma... Å andra sidan bor kineserna mycket trängre, så till ytan känns Xinhui faktiskt ganska liten, även med svenska mått mätt.
Idag var det promenadväder (dvs regnfritt) och jag traskade in mot stan. Det tog tre kvart, inklusive kamerapauser. Jag bor alltså inte SÅ farligt avsides. :o) Så fort jag är ute så är det alltid trafiken som fångar min totala uppmärksamhet. Hela min kropp bara skriker "Det här kan inte vara nyttigt!" Här i södra Kina är det vanligt med mopeder, vespor och motorcyklar. Enormt vanligt. Det går säkert en 4-5 stycken på varje bil. Minst. Dessutom går det gärna 2-3 trafikanter på varje tvåhjuling. Ganska ofta ser man hela familjer som är ute och åker, och då pratar vi arrangemang långt ifrån ergonomiskt utformade barnstolar med bälte. Ojoj, är man två år gammal i Kina så gäller det att man har lärt sig stå stadigt och hålla i sig! Det är lag på hjälm, men detta verkar bara gälla vuxna. Jag har fortfarande inte sett ett enda barn med hjälm! Bra prioritering, va? De flesta hjälmar är dock bara nån slags keps i plåt, utan varesig hakrem eller passform, så de gör nog varken från eller till. Jag låter bilderna tala:
Karaoke och tårtkrig
Jag ligger på min stenhårda säng och återhämtar mig från gårdagens fest. Vilken grej!
Inte för att man behöver en anledning att ha fest, men den här gången fanns det flera stycken! Projektet på jobbet hade passerat en viktig fas, och dessutom tajmade jag det med att fylla år! Och så självklart Christina, om du läser det här, så var det även en avskedsfest till din ära!
Vi började kvällen på en favoritrestaurang, av oss kallad "The dumpling place". En dumpling är ett degknyte med skiftande innehåll, och ofta fantastiskt goda. Dessutom kan man göra sina egna knyten med hjälp av små pannkakor som man fyller med vad som helst man hittar på bordet. Så gott att man inte märker att man håller på att spricka! Efter ett tag dök det också upp ett stort stycke lamm på bordet, och jag måste erkänna att till och med gotländsk kokkonst har lite att lära där.
Så, på maten fanns inget att klaga, och efteråt gav vi oss iväg till KTV, en nattklubb med karaoke som huvudgrej. Här har man möjlighet att boka privata rum, vilket vi hade gjort. I ett rum finns några soffor, några bord och en stor TV, alltså ungefär som att vara hemma i någons vardagsrum, fast utan att nån behöver städa efteråt! Grymt bra idé.
Vem blir inte glad av neon?
Lite snacks? En kycklingfot kanske?
Karaoken sattes igång direkt och det här är verkligen något som kineserna älskar! Och det är inte alls som i Sverige att det ska drickas, trugas och tjoas innan nån vågar ställa sig upp. Snarare tvärtom, här slåss man om micken!
Jag höll mig till det andra bordet där jag fick lära mig några nya partyspel. Jag lovar att utsätta er för dem i höst! :o)
Och sen då, så kom presenterna och TÅRTAN in! Jag hade inte alls väntat mig ett sånt ambitiöst firande, men titta vad mina kollegor hade fixat! Jag kunde inte sluta le på hela kvällen. Ja, jag kan fortfarande inte sluta le. Förstår ni nu att jag trivs? :o)
Tårta! Vem saknar jordgubbar när det finns coctailtomater! 
Ett lyckligt födelsedagsbarn.
Traditionen i Kina är att födelsedagsbarnet skär upp tårtan och delar ut bitar till var och en. Dessutom kompletterade mina humoristiska nyfunna vänner med att säga att alla fick sätta en klick grädde i ansiktet på mig som tack för tårtbiten. Jag såg inte riktigt fram emot tjugo klickar grädde i ansiktet, utan kontrade såklart! Det hela urartade i ett regelrätt tårtkrig, där ett par av killarna lyckades få in riktiga fullträffar på varandra! Helt galet roligt! Jag lyckades ducka och klarade mig hyfsat bra. :o) Jag tror inte att jag har haft tårtkrig sen femårsåldern. Om ens då?
Jag vill också tacka för alla härliga hälsningar hemifrån! Självklart saknar jag er allihop, och en sommar i Sverige och på Gotland är alltid speciell! Stor kram till er alla!
Levande mat
Förra veckan hade vi avskedsmiddag för två franska killar och bord var bokat på en favorit i repris, numera döpt till "the crocodile restaurant". Ni kan ju gissa vad som väntar... Själva restaurangen är jättemysig, med en massa bungalows spridda runt en liten damm. Entrén däremot ser ut såhär:
Som en stor djurpark, med mängder av olika fiskar, gigantiska skaldjur, vattenormar, maskar, skalbaggar, sköldpaddor, grodor.. ja, och så förstås, krokodiler! Enda skillnaden är att på den här djurparken jobbar det slaktare...
Fransmännen skulle såklart bjudas på det allra bästa, så de fick välja en lämplig del av en redan färdigstyckad krokodil. Det blev svansen.
Före...
... och efter! (Men jag lovar, det är inte samma krokodil ni ser på de två bilderna!)
Köttet var inte det godaste jag ätit, som en blandning mellan fisk och kyckling ungefär. Den tjocka grönaktiga huden fanns kvar på köttbitarna och kineserna åt glatt upp även den, med motiveringen "Det är ju bästa biten!". Jag stod över.
Här är två andra djur man inte är van att se på restaurang, varken levande eller som maträtt:
Stackars sköldis... 
... och kan man verkligen äta rocka?!
Att det kunde se ut såhär på restauranger var jag ganska förberedd på, men däremot fick jag en liten chock första gången jag utforskade den lokala mataffären. Den är stor ungefär som en vanlig ICA Maxi, med allt möjligt från yoghurt och bröd till (för mig) exotiska frukter, såser och kryddor. Och djur. Levande djur. Jag ska ta några foton vid tillfälle, men i princip så står det akvarium med främst fiskar i där vi är vana att se kyldiskar.
"Levande fiskar ruttnar aldrig", eller hur lyder talesättet?
Hong Kong
I torsdags kväll satte jag mig trots allt på bussen mot Hong Kong, en fyra timmar lång resa med två byten. Jag var inte riktigt i resbart skick, men hade inget val eftersom mitt visum var på upphällningen och jag hade väntat till sista möjliga dagen för att fixa det. Där fick jag för att vara ute i sista sekunden.
Jag kom iallafall fram i ett stycke och la mig och sov ett dygn till. I en mjuk säng! Min febriga kropp gjorde små glädjeskutt vid den upptäckten. Den senaste månaden har jag bara sovit på stenhårda sängar som är standard i Kina. Någon här har kommit på att betong är bra för ryggen. Överlag så är inställningen att det som smakar illa, gör ont eller är allmänt obekvämt är nyttigt för kroppen. Jag har mina invändningar.
Iallafall, Hong Kong hälsade mig med ett strålande vackert väder, och jag svarade med att spendera dagen inomhus. Jag hade en av världens häftigaste städer utanför dörren, dessutom med en riktigt ovanligt KLARBLÅ himmel, och jag valde att sova. Ja, jag måste ha varit sjuk på riktigt.
Vid skymningen samlade jag kraft och gick de fem minuterna till hamnpromenaden med den häftigaste skylinen jag nånsin har sett. Och med den himlen... ja.. suck!
Blått, blått, blått. Visst är det härligt?
Kan bara inte få nog.
Skymningsljus
Moln ska vara såhär vita, tussiga och fina. Inte gråa och regniga.
I lördags mådde jag bättre och vågade mig ut på stan en sväng. Det är dock lätt att ta ett steg bakåt när man möts av detta:
Området Mong Kok
Jag gillar det, en total mix av det kommerciella, det gamla asiatiska och det nya, toppmoderna. Men det gäller att vara i form.
Idag, sista dagen av helgen, hade all feber gått ur mig och jag vaknade som en sol, redo att göra stan på riktigt. Tyvärr kände inte Hong Kong riktigt likadant, utan svarade med moln, dimma, och... REGN. Inte nu igen!! Suck.
Dagen blev lyckad ändå, som tur är finns det ju mycket shopping inomhus. :o)
Allt som allt blev det en långsammare och kortare cityweekend än jag hade tänkt, men absolut inte utan lyckade inslag. Jag känner att jag inte riktigt har mage att klaga..
En sista bild så. Hong Kong är verkligen rent och fint, men så är det också tapetserat med förbudsskyltar överallt, de flesta med bötessumman utskriven. Oftast handlar det om rökning eller nedskräpning (kostar runt 1500-5000 HK$), eller på sin höjd klättring på räcken. En hittade jag dock som kändes riktigt elak och obefogad. Skulle ni ha varit lydiga?
Taskig skylt i tunnelbanan
