Var är Sudersand?!
När jag kom dit var det beck svart (jag saknar Sveriges ljusa sommarkvällar!) och det enda jag såg var en hyfsat stor sandstrand, ett grabbgäng på fylleslag och några kvarvarande barnfamiljer. Och en herrans massa lyxhotell och bostäder såklart, som precis överallt annars i Hong Kong. Inga mysiga små barer och restauranger som jag hade hoppats på. Jag stoppade fötterna i sanden och AJ!! Det kändes som att trampa på glas! Stora elaka vassa sandkorn var det. Klart underkänt! Det kanske finns finare stränder på öar längre ut, men jag klarar nog av att vänta till Sudersand. Nån som hänger med dit i oktober? :o)
Öde, trist och direkt smärtsamt.
Hong Kong under skinnet
...åka rulltrappa i 20 min. Världens längsta utomhus-rulltrappesystem finns här. Ganska långtråkigt.
...prata engelska med hotellstäderskan, taxichaffisen, expediten, you name it!
...inte träna på sin mandarin. Här är det kantonesiska som gäller.
...av misstag öppna en 1,5 liters flaska Evian-vatten på hotellrummet och bli tvungen att punga upp 68 HK$! Det är 55SEK!
...åka Star Ferry över hamnen för två kronor. Världens mest prisvärda rutt?
...shoppa, dricka kaffe, få massage eller bada. Mitt i natten.
...chocka kroppen med iskalla shoppinggallerior. De gillar sin A/C.
...uppleva all time high i luftföroreningar.
...dricka drinkar i en av Hong Kongs 7688 skyskrapor.
...sova i en mjuk säng!
Star Ferry. Kan inte få nog.
Utkastad ur landet
Förra gången jag flydde hade jag feber. Den här gången mådde jag bra, men hade desto mera bråttom. När jag vaknade i Xinhui i måndags morse hade jag ingen aning om att jag den kvällen skulle gå och lägga mig i Hong Kong. Men så var det. Ifrån att det skulle ta två vardagar att få visum så skulle det nu helt plötsligt ta tre eller fyra! Behövde vara tillbaka på jobbet måndagen efter, så det var bara att ta laptopen under armen och springa till båten.
Min väg ut ur landet. Båten tar två och en halv timme. Ungefär som till Gotland, fast gungigare.
Okej, nu finns det värre ställen att vara deporterad till än HK. Absolut. Men jobb är ju jobb och jag gör mitt bästa för att hålla mig ajour här på hotellrummet. Om någon kan uppfinna en telefonkonferensutrustning där det INTE låter som om de andra sitter på månen så lovar jag att sponsra!
Trots 7 miljoner andra människor så blir det lite ensamt också. Jag saknar mina jobbarkompisar! Som tur var har jag haft sällskap ett par kvällar av Jonas som jobbar på ABB i Shanghai och hans två kompisar som var här på semester. Och i helgen kommer Anna från Peking! Ja, okej, jag ska inte klaga. Jag har roligt nästan hela tiden. :o)
Vädret är sämre än sist, så några soliga bilder får ni inte denna gång. Däremot några reflektioner.
Livet i Xinhui är speciellt. På ABB är vi 4 västerlänningar (av ca 300 anställda), och förutom dem så har jag träffat en till i Xinhui. En amerikan. I en stad på 800 000 invånare! I regionen i stort är det inte speciellt många fler. Jag är dessutom den enda icke-asiatiska tjejen och den enda som är blond. Jag tillhör alltså inte ens någon minoritet. Jag ÄR en minoritet. Ju mer jag har börjat ta mig runt på egen hand desto mer har jag börjat tänka på hur folk stirrar. Länge och mycket. Tittar jag på något stannar de och vill titta på samma sak. Tar jag kort står det gärna någon bakom mig för att kolla vad jag tagit kort på. Jag pratade med en nyutexad kille på jobbet som precis har börjat hos oss. Hans engelska var hyfsad och han förklarade blygt att jag var den andra utlänningen han hade pratat med i hela sitt liv! Den första var hans engelskalärare på universitetet. Det är ganska svårt att tänka sig in i den situationen.
Att gå ut på stan kräver en dos mental uppladdning. Oftast klarar jag av att ignorera stirrandet, de känns inte oförskämda eller obehagliga utan snarare nyfikna och ibland chockade. Det är lättare att hantera. Mitt utseende har förresten fått ett barn att börja gråta! Merit? Hmm..
(Jag tycker i och för sig fortfarande att Plupp ser lite läskig ut. Han har blått hår. Det kanske är samma sak..?)
Att komma till Hong Kong är som att komma till en helt annan värld. Här rör sig ALLA typer av människor i ALLA storlekar. Det är en väldigt häftig stad, som bokstavligen aldrig sover. Ikväll shoppade jag två tröjor i en vanlig klädaffär strax efter kl elva. Jag frågade killen i kassan när de stängde, och han ryckte på axlarna. "Inte vet jag". Sen la han till: "Jag tror i morgon" och log. Hepp.
Eftersom det är tråkigt med bloggar utan bilder kommer här en från Temple Street Night Market, en av de större utomhusmarknaderna i HK. Perfekt ställe att strosa på när man inte har nåt bättre sig för.
Kram på er därhemma! Jag önskar ni var här med mig allihop!
Red Cliff
Inte långt härifrån i ett hotellkomplex finns en fräsch och modern bio med underbart sköna fåtöljer och där filmerna textas på både kinesiska och engelska. Jag var där idag och såg Red Cliff, den första av två filmer i Asiens hittills dyraste filmprojekt. Det är en historisk krigsskildring, och en riktigt bra sådan. Om inte annat sevärd för de maffiga scenerna och vackra kinesiska miljöernas skull. Jag höll mig alert i två och en halv timme. Måste vara ett bra betyg.
Och nej, det är inte så att det är en film på engelska dubbad till kinesiska eller nåt annat dumt. Här dubbas ingenting. Den här filmen är på kinesiska i orginal. Me like.
Lektion ute i verkligheten
Mina kinesiskalektioner går framåt och jag börjar få lite bättre ordning på toner och uttal.
Fördelen med privatlärare är uppenbar, vi kan ju tillsammans lägga upp lektionerna precis som det passar mig för tillfället. Att min lärare dessutom är väldigt trevlig och att vi har kul ihop gör ju inte saken sämre. Hon är helt klart en av de saker jag skulle vilja ta med mig hem till Sverige! :o) (Får man säga så...?)
En kväll flyttade vi lektionen till mataffären, vilket var en god tanke och väldigt skoj den första halvtimmen. Men med lite för många nyfikna åhörare och efter tillräckligt många skräniga högtalarutrop sänktes min inlärningsförmåga till nånstans runt guldfisknivå. Jag var farligt nära att tappa både tålamod och humör. Okej, plan B: restaurang. Det gick bättre! Det är ju mycket lättare att komma ihåg vad ko och lamm heter om man får smaka på dem samtidigt. Nä, fy! Det där lät ju barbariskt! Men jag lovar, det var effektivt. Vi åt Hot Pot, en maträtt där gästen själv kokar sin mat i en gryta på bordet. Kanongott! Första gången jag var på den restaurangen var under resan i mars när vi blev bjudna på de ädlare delarna av en stackars tjur. Den här gången var fiskgäle det märkligaste som dök upp, vilket kändes ganska normalt i jämförelse. Mjukt och fint, inte olikt vanligt fiskkött, men inte direkt nåt jag kommer att sakna.
Jag och Pricella på restaurangen "Little sheep". Kokplattan är nedsänkt i bordet.
Ytterligare en sak jag vill importera till Sverige!
Annan mat som jag får kämpa för att slippa är allt som innehåller brosk. Lika svårt som jag har att förstå hur kineserna kan tycka det är "den bästa delen av djuret", lika svårt har de att förstå hur jag kan tycka att det är direkt osmakligt. Vi har verkligen haft djupa analyserande diskussioner omkring ämnet, men nej, den här kulturkrocken kommer vi bara inte över. Mina snälla kollegor har den hårda vägen fått lära sig att kycklingfötter och andra benbitar är helt bortkastat på mig. Precis som en fin kycklingfilé troligen skulle vara helt bortkastat på dem.
Det är tur att man får spotta och fräsa så mycket man vill vid det kinesiska matbordet!
Mahjong
Det finns spel som håller människor uppe hela nätter, som är elakt beroendeframkallande och där pengarna ibland kan rulla snabbare än man önskar. Hemma är det poker. I Kina är det Majiang , eller Mahjong som det kallas i väst. Jag har sett folk spela det i parker, på trottoarer och på caféer, och det är klart man blir nyfiken. När jag frågade på jobbet så visade det sig att vi minsann har några riktigt inbitna spelare där, som direkt antog utmaningen att lära upp utlänningen! Sagt och gjort, igårkväll var det premiärdax!
Spelbrickorna, det finns totalt fyra av varje sort. Vackra va?
Ett mahjongspel består av 136 tjocka brickor (ibland fler) med symboler på, och alla spelare får 13 egna att förfoga över. Grundidén är som i de flesta populära spel ganska enkel, det gäller att byta en bricka åt gången tills man har grupperat brickorna enligt speciella regler. Spelet bygger mycket på skicklighet, men har man inte turen på sin sida så är det kört ändå. Får man som nybörjare bara ordentligt med tid att tänka så kan man nog hålla sig flytande, men när dessa spelrävar sätter igång... jiises! Jag hann inte ens registrera symbolen på brickan förrän de hade gjort sina taktiska beslut. Som tur var hade jag en lärare och coach, Alan. Det visade sig att hans skicklighet och min nybörjartur var en match made in heaven. Vi sopade banan, milt uttryckt! Hihi, riktigt roligt var det! Snacket går nu på jobbet och jag är rädd för att grabbarna smider planer för att få tillbaka både pengar och stolthet. Risken är ganska stor att de lyckas. Med råge.
I full gång. I begynnelsen var brickorna gjorda av vacker bambu. Nuförtiden
använder man en ful hårdplast. Synd. Bordet är helautomatiskt, man skyfflar
ner brickorna i ett hål i mitten och efter en stund kommer de upp, blandade
och färdiga på fina rader vid varje spelare. Fantastiskt. En uppfinning från
Japan, vilket kineserna inte gärna talar högt om.
Feels like home
Tänk att bo ovanpå IKEA!
Hej hej!
Möblerna, namnen och priserna var desamma. Upplägget precis desamma. Sängarna var mjuka(!) och restaurangmenyn i princip likadan som hemma (fast köttbullarna var tyvärr ett bottennapp). Desstuom var det mer folk som trängdes här än i Sverige en vanlig lördag eftermiddag. Och då är inte IKEA ens klassat som ett folknöje i Kina. Pust!
I svenskshoppen fanns allt möjligt typiskt svenskt. Allt förutom lakrits!! Vilken ärkemiss! Det är ju det som på riktigt är svårt att få tag i här.
Men trots allt så var det ganska skoj att glida runt och njuta av att känna sig som hemma. Det allra roligaste var att titta på kinesernas försök att äta med kniv och gaffel i restaurangen! Köttbullar med sked, jaa... varför inte? :o)
IKEA med CITIC Plaza i bakgrunden, världens nionde högsta skyskrapa (391m)
Efter någon timmes trängsel smet jag in på närliggande Starbucks där det var betydligt lugnare. Jag hittade en dagstidning, och här kommer några smakprov på notiser á la Kina:
- Slagsmål uppstod mellan två skolelever under en lektion. Den ene föll medvetslös till marken och hans kompisar fick fixa en ambulans. Läraren fortsatte lektionen som om inget hänt. Eleven avled, och läraren är nu skyldig familjen 100 000 RMB i skadestånd.
- Kinas första fängelsestraff för sexualla trakasserier. En tjänsteman tog stryptag på en kvinnlig kollega och tvångskysste henne. Dom: 5 månader bakom galler.
- En kvinna rånades på sin egen garageuppfart av tre killar på en motorcykel. Hon tog upp jakten och rammade MC:n med sin egen bil. En av rånarna avled. Åttal mot kvinnan är väckt, men folkopinionen utropar henne till hjälte.
Precis som hemma kommer larm om hälsofaror:
- 15 miljoner av Kinas 130 miljoner(!) tonåringar är nikotinberoende. Framförallt tjejer fastnar oftare än förut. Känns det igen?
- Solkrämer skyddar sällan så bra som utlovas. Känns också igen? Till saken hör att det här är svårt att hitta solkräm med SPF under 30. Idealet är blek, gärna kritvit.
- Ett aktivt liv miskar cancerrisken. Sådärja, igenkänning nummer tre.
Jag har ju tidigare muttrat lite över trafiken här. I Guangzhou finns inte många motorcyklar, men situationen är ändå bara snäppet mer organiserad. I tidningen hittade jag en insändare från en upprörd man som fick ur sig sin ilska över ungdomar som inte respekterar grön gubbe, bilister som kör alldeles för fort och busstrafikanter som äter hamburgare. Livet har sina likheter trots allt.
OS, oh yes!
Det blir bara en långhelg i huvudstaden och jag vill dessutom klämma in lite "vanligt" Peking-turistande. Jag har inte ens en enda inträdesbiljett. Men ändå! Bara att ta pulsen på atmosfären ska bli fantastiskt. Dessutom har jag tiggt till mig gratis beonde (tack Anna!) och kommer att få förstklassigt sällskap (Anna då såklart, och så kommer Louise förbi från Indien!). Inte så mycket att tveka över!
Trots att jag inte är speciellt idrottsintresserad och att jag aldrig har varit på ett enda VM, EM eller ens SM i någon sport, så lyckas jag nu alltså tajma mitt andra sommar-OS. Helt och hållet oplanerat. Så, enligt det livsmönstret så antar jag att jag kommer att bo i England 2012. Very nice! :o)
Här är de fem små söta maskotarna som jag får träffa i augusti. Som vanligt älskar kineserna symboler och dubbeltydningar. Här kommer en crash course i olympiska maskotar:
Till att börja med är OS-ringarnas fem färger alla representerade, och sen har varje figur också en djupare symbolik. Från vänster till höger:
Beibei är en symbol för havet och fisken som representerar välstånd. Beibei är öm och ren.
Jingjing är en panda, en stark symbol för Kina. Bladen på huvet representerar människans harmoniska förhållande till naturen. Jingjing är naiv och optimistisk.
Huanhuan representerar elden som står för passionen för sport och den olympiska facklan.
Yingying är en antilop och representerar snabbhet och Kinas stora vidder.
Nini är en pappersdrake och symboliserar himlen. Nini är den mest lekfulle av de fem.
Tar man första stavelsen i varje namn och pusslar ihop så får man meningen:
Beijing HuanYing Ni
vilket betyder "Beijing välkomnar dig". Fint va?
Imorrn är det 3 veckor kvar till invigning! Jag måste hitta en svensk flagga!
En blöt liten fläck
Kineserna spelar glatt vidare...
...medan min kropp är inställd på andning. Enbart.
Badminton är lite av en nationalsport här, så som tur är brukar vi vara fler spelare än vad vi har banor till, så att man får en paus lite då och då. Det är bara att hoppas att det här träningslägret ger resultat på hemmaplan, och att jag flyger fram i Bellevue i höst utan att svettas en droppe! Drömma kan man ju alltid... :o)
Trafiken
Det här är den första helgen på fyra veckor som jag stannar kvar i Xinhui, och det känns att det var på tiden. Med sina ca 800 000 invånare så kallas den "liten by" av kineserna själva, vilket är helt galet när man jämför med vad vi kallar motsvarande storlek hemma... Å andra sidan bor kineserna mycket trängre, så till ytan känns Xinhui faktiskt ganska liten, även med svenska mått mätt.
Idag var det promenadväder (dvs regnfritt) och jag traskade in mot stan. Det tog tre kvart, inklusive kamerapauser. Jag bor alltså inte SÅ farligt avsides. :o) Så fort jag är ute så är det alltid trafiken som fångar min totala uppmärksamhet. Hela min kropp bara skriker "Det här kan inte vara nyttigt!" Här i södra Kina är det vanligt med mopeder, vespor och motorcyklar. Enormt vanligt. Det går säkert en 4-5 stycken på varje bil. Minst. Dessutom går det gärna 2-3 trafikanter på varje tvåhjuling. Ganska ofta ser man hela familjer som är ute och åker, och då pratar vi arrangemang långt ifrån ergonomiskt utformade barnstolar med bälte. Ojoj, är man två år gammal i Kina så gäller det att man har lärt sig stå stadigt och hålla i sig! Det är lag på hjälm, men detta verkar bara gälla vuxna. Jag har fortfarande inte sett ett enda barn med hjälm! Bra prioritering, va? De flesta hjälmar är dock bara nån slags keps i plåt, utan varesig hakrem eller passform, så de gör nog varken från eller till. Jag låter bilderna tala:
Karaoke och tårtkrig
Jag ligger på min stenhårda säng och återhämtar mig från gårdagens fest. Vilken grej!
Inte för att man behöver en anledning att ha fest, men den här gången fanns det flera stycken! Projektet på jobbet hade passerat en viktig fas, och dessutom tajmade jag det med att fylla år! Och så självklart Christina, om du läser det här, så var det även en avskedsfest till din ära!
Vi började kvällen på en favoritrestaurang, av oss kallad "The dumpling place". En dumpling är ett degknyte med skiftande innehåll, och ofta fantastiskt goda. Dessutom kan man göra sina egna knyten med hjälp av små pannkakor som man fyller med vad som helst man hittar på bordet. Så gott att man inte märker att man håller på att spricka! Efter ett tag dök det också upp ett stort stycke lamm på bordet, och jag måste erkänna att till och med gotländsk kokkonst har lite att lära där.
Så, på maten fanns inget att klaga, och efteråt gav vi oss iväg till KTV, en nattklubb med karaoke som huvudgrej. Här har man möjlighet att boka privata rum, vilket vi hade gjort. I ett rum finns några soffor, några bord och en stor TV, alltså ungefär som att vara hemma i någons vardagsrum, fast utan att nån behöver städa efteråt! Grymt bra idé.
Vem blir inte glad av neon?
Lite snacks? En kycklingfot kanske?
Karaoken sattes igång direkt och det här är verkligen något som kineserna älskar! Och det är inte alls som i Sverige att det ska drickas, trugas och tjoas innan nån vågar ställa sig upp. Snarare tvärtom, här slåss man om micken!
Jag höll mig till det andra bordet där jag fick lära mig några nya partyspel. Jag lovar att utsätta er för dem i höst! :o)
Och sen då, så kom presenterna och TÅRTAN in! Jag hade inte alls väntat mig ett sånt ambitiöst firande, men titta vad mina kollegor hade fixat! Jag kunde inte sluta le på hela kvällen. Ja, jag kan fortfarande inte sluta le. Förstår ni nu att jag trivs? :o)
Tårta! Vem saknar jordgubbar när det finns coctailtomater! 
Ett lyckligt födelsedagsbarn.
Traditionen i Kina är att födelsedagsbarnet skär upp tårtan och delar ut bitar till var och en. Dessutom kompletterade mina humoristiska nyfunna vänner med att säga att alla fick sätta en klick grädde i ansiktet på mig som tack för tårtbiten. Jag såg inte riktigt fram emot tjugo klickar grädde i ansiktet, utan kontrade såklart! Det hela urartade i ett regelrätt tårtkrig, där ett par av killarna lyckades få in riktiga fullträffar på varandra! Helt galet roligt! Jag lyckades ducka och klarade mig hyfsat bra. :o) Jag tror inte att jag har haft tårtkrig sen femårsåldern. Om ens då?
Jag vill också tacka för alla härliga hälsningar hemifrån! Självklart saknar jag er allihop, och en sommar i Sverige och på Gotland är alltid speciell! Stor kram till er alla!
Levande mat
Förra veckan hade vi avskedsmiddag för två franska killar och bord var bokat på en favorit i repris, numera döpt till "the crocodile restaurant". Ni kan ju gissa vad som väntar... Själva restaurangen är jättemysig, med en massa bungalows spridda runt en liten damm. Entrén däremot ser ut såhär:
Som en stor djurpark, med mängder av olika fiskar, gigantiska skaldjur, vattenormar, maskar, skalbaggar, sköldpaddor, grodor.. ja, och så förstås, krokodiler! Enda skillnaden är att på den här djurparken jobbar det slaktare...
Fransmännen skulle såklart bjudas på det allra bästa, så de fick välja en lämplig del av en redan färdigstyckad krokodil. Det blev svansen.
Före...
... och efter! (Men jag lovar, det är inte samma krokodil ni ser på de två bilderna!)
Köttet var inte det godaste jag ätit, som en blandning mellan fisk och kyckling ungefär. Den tjocka grönaktiga huden fanns kvar på köttbitarna och kineserna åt glatt upp även den, med motiveringen "Det är ju bästa biten!". Jag stod över.
Här är två andra djur man inte är van att se på restaurang, varken levande eller som maträtt:
Stackars sköldis... 
... och kan man verkligen äta rocka?!
Att det kunde se ut såhär på restauranger var jag ganska förberedd på, men däremot fick jag en liten chock första gången jag utforskade den lokala mataffären. Den är stor ungefär som en vanlig ICA Maxi, med allt möjligt från yoghurt och bröd till (för mig) exotiska frukter, såser och kryddor. Och djur. Levande djur. Jag ska ta några foton vid tillfälle, men i princip så står det akvarium med främst fiskar i där vi är vana att se kyldiskar.
"Levande fiskar ruttnar aldrig", eller hur lyder talesättet?
Hong Kong
I torsdags kväll satte jag mig trots allt på bussen mot Hong Kong, en fyra timmar lång resa med två byten. Jag var inte riktigt i resbart skick, men hade inget val eftersom mitt visum var på upphällningen och jag hade väntat till sista möjliga dagen för att fixa det. Där fick jag för att vara ute i sista sekunden.
Jag kom iallafall fram i ett stycke och la mig och sov ett dygn till. I en mjuk säng! Min febriga kropp gjorde små glädjeskutt vid den upptäckten. Den senaste månaden har jag bara sovit på stenhårda sängar som är standard i Kina. Någon här har kommit på att betong är bra för ryggen. Överlag så är inställningen att det som smakar illa, gör ont eller är allmänt obekvämt är nyttigt för kroppen. Jag har mina invändningar.
Iallafall, Hong Kong hälsade mig med ett strålande vackert väder, och jag svarade med att spendera dagen inomhus. Jag hade en av världens häftigaste städer utanför dörren, dessutom med en riktigt ovanligt KLARBLÅ himmel, och jag valde att sova. Ja, jag måste ha varit sjuk på riktigt.
Vid skymningen samlade jag kraft och gick de fem minuterna till hamnpromenaden med den häftigaste skylinen jag nånsin har sett. Och med den himlen... ja.. suck!
Blått, blått, blått. Visst är det härligt?
Kan bara inte få nog.
Skymningsljus
Moln ska vara såhär vita, tussiga och fina. Inte gråa och regniga.
I lördags mådde jag bättre och vågade mig ut på stan en sväng. Det är dock lätt att ta ett steg bakåt när man möts av detta:
Området Mong Kok
Jag gillar det, en total mix av det kommerciella, det gamla asiatiska och det nya, toppmoderna. Men det gäller att vara i form.
Idag, sista dagen av helgen, hade all feber gått ur mig och jag vaknade som en sol, redo att göra stan på riktigt. Tyvärr kände inte Hong Kong riktigt likadant, utan svarade med moln, dimma, och... REGN. Inte nu igen!! Suck.
Dagen blev lyckad ändå, som tur är finns det ju mycket shopping inomhus. :o)
Allt som allt blev det en långsammare och kortare cityweekend än jag hade tänkt, men absolut inte utan lyckade inslag. Jag känner att jag inte riktigt har mage att klaga..
En sista bild så. Hong Kong är verkligen rent och fint, men så är det också tapetserat med förbudsskyltar överallt, de flesta med bötessumman utskriven. Oftast handlar det om rökning eller nedskräpning (kostar runt 1500-5000 HK$), eller på sin höjd klättring på räcken. En hittade jag dock som kändes riktigt elak och obefogad. Skulle ni ha varit lydiga?
Taskig skylt i tunnelbanan
Visbyland?
Amager torv är tydligen ett torg i Köpenhamn, men Visbyland? Njaae... När jag försökte fråga expediten om eventuell Sverigekoppling blev jag inget klokare. Vi lyckades tyvärr aldrig förstå varandra.
Jag kollade sen in www.malmoshoppa.com och kedjan verkar finnas i Hong Kong och Guangzhou. Det var i Guangzhou vi hittade affären. Lite coolt.
Två tempel och en instängd panda
Den här veckan är några ABBare från Sverige på besök här i Xinhui, vilket ju är skoj såklart! Dessutom fick jag ett välkommet resesällskap till en av mina planerade utflykter, storstaden Guangzhou. Guangzhou (även kallad Canton) har ca 10 miljoner invånare, ligger ca 2 timmar med bil från Xinhui, 12 mil från Hong Kong och är huvudstad i Guangdong som provinsen här nere heter. Jag hade fått lite turisttips i förväg, men i princip åkte jag och min kollega Jacob iväg utan att veta vad vi hade att förvänta oss och med Lonely Planet som enda guide. Det gick hur bra som helst! (Förutom vädret då. Förlåt om jag börjar bli bitter.)
Trots att Guangzhou inte har alls så många skyskrapor som Shanghai eller Hong Kong så kändes det som en riktigt stor stad, utan tvekan. Den mest slående skillnaden var dock avsaknaden av västerlänningar. Visst, i jämförelse med Xinhui så kryllade det av dem, men vi såg nog ändå inte mer än något tiotal på hela helgen (räknat utanför hotellet). Det var dessutom svårare att ta sig fram på engelska överlag, vilket skiftar mellan att vara en kul utmaning till att vara ganska frustrerande i vissa lägen. Mitt kroppspråk har utvecklats åt de mest kreativa håll under de här veckorna!
Guangzhou skyline (Pärlfloden)
Vi ägnade en dag åt shopping och en åt sightseeing. Tyvärr råkade sightseeingdagen sammanfalla med ett gigantiskt regnoväder, men är man turist så är man, och lite blöta fötter har väl ingen dött av? Tro nu inte att lördagen var torr och fin den heller, nejdå, det strilade från himlen mer eller mindre konstant. Hur mycket vatten finns det egentligen?! Jag har hört att ni därhemma har det torrt, ni får gärna komma hit och hämta så mycket ni vill!
Vi hann iallafall med två buddistiska tempel, mellanlandinng på underbara Starbucks och pandaspaning på stadens Zoo. Templena var imponerande med jättelika buddastatyer och vackra byggnader. De kändes mer som platser som faktiskt användes i den dagliga religionsutövningen än bara typiska turistattraktioner med tingeltangel och fula skyltar. Det är ju väldigt positivt, men skyltar är trots allt ganska praktiskt när man vill hitta rätt. Vilket vi inte gjorde. Inte förrän efter bra mycket snurrande i trånga små gränder åtminstonde.
Okej, det fanns både större och guldigare statyer, men de här var utan tvekan
de rockigaste. Jacob med helgens givna accessoar i förgrunden.
Det häftigaste templet var "Temple of the Six Banyan Trees", tack vare sitt "Flower Pagoda", ett 55 meter högt torn som stod färdigt (första gången) år 1097 e.Kr. Man kunde betala 10 kr och klättra upp via de invändiga trapporna, vilket vi såklart gjorde. För varje våning kom man ut på en utvändig balkong som sträckte sig runt hela tornet. Jag brukar inte vara höjdrädd av mig, men här är alltså en byggnad utan en enda rät vinkel eller plant golv, det regnade och räckena var som på vilket tvåvåningshus som helst, de räckte knappt upp till midjan. 50 meter upp i luften är man inte så kaxig längre! Utsikten var dock värd hela resan!
Flower Pagoda Jag är inte rädd. Nädå. Inte rädd alls.
Väl nere på Moder Jord igen tog vi en taxi till Guangzhou Zoo där det skulle finnas pandor. Vi kom ganska sent och dessutom regnade det, så vi träffade inte på alls mångra andra besökare, och ännu färre djur. Pandan (vi såg bara en) hade en hyfsat stor och grön inhägnad till förfogande, men just nu var stackarn inlåst i en betongbunker och syntes bara lite då och då genom gallergrinden. Den var svårfångad på bild, här under ser ni mitt bästa försök. Den till höger är alltså bara en målning och betydligt tacksammare att fota. Spana in genom grinden så skymtar ni den riktiga.
En äkta och en falsk.
Under helgen gjorde jag dessutom mitt första besök på en kinesisk nattklubb.
Många kinesiska butiker har gärna "bakgrundsmusiken" på ungefär samma volym som det vi är vana vid från svenska uteställen. Ni kan ju tänka er hur volymen på kinesiska uteställen är då! Vi hittade som tur var en övervåning, inredd till en ganska sjyst lounge med kinesisk trubadur där volymen var betydligt mer human.
Så, till sist, efter en lyckad om än alldeles för blöt (på det regniga sättet) helg, så kan jag bocka av ytterligare en av Kinas drygt 20 storstäder med mer än 5 milj invånare. Det här landet är verkligen helt galet stort.
Låneord på kinesiska
Det går inte att se på de kinesiska tecknena hur de uttalas. Under mina två terminer på Folkuniversitetet i Västerås pluggade jag in både skrivtecknen och uttalet för varje nytt ord. Det var roligt, men inte speciellt effektivt eftersom varje nytt ord kräver en herrans massa övning. Här i Kina har jag bestämt mig för att lägga skrivandet på hyllan ett tag och fokusera på att lära mig prata lite istället. Jag kommer alltså att bli analfabet. I bästa fall.
Varje ord kan också skrivas med vårt alfabet, systemet kallas pinyin. Det som blir klurigt då är att bokstäver och kombinationer som z, x, c, zh, ch, j osv inte alls uttalas som man som svensk skulle vilja tro. Jag börjar känna att det kommer att ta en bra stund innan det slutar kännas som ett lotteri om min lärare ska utbrista "Yes!" eller "No no no!" åt mina tappra försök. Men hade det bara varit detta så hade det ju varit enkelt. Nädå, mandarin bygger på fyra olika toner, varje stavelse har olika betydelse beroende på vilken ton man använder. Likadant där, ibland säger jag samma sak två gånger på (tycker jag) exakt samma sätt och läraren går från djupt bedrövad till euforisk och lämnar mig som ett stort frågetecken.
Jag kan iallafall alltid glädja mig åt att det inte är kantonesiska jag försöker mig på. Kantonesiska är egentligen det som pratas här nere i söder, men tillräckligt många pratar mandarin för att det ska kännas mer meningsfullt att lära sig. Kantonesiskan bygger på NIO olika toner!
Okej, ett smakprov. Gissa vad "qiao ke li" betyder. Säg det högt ett par gånger så tror jag att det klarnar.
Tänk på Marabou... :o)
Detta är ett låneord. Man har tagit tre stavelser (ett tecken = en stavelse) som ihopsatta låter som det utländska ordet. Direktöversätter man däremot de olika tecknena blir det bara mumbo jumbo.
Det var dagens lektion! Vad gäller dagens väder så slapp vi tyfonen här, men den har ändå lämnat efter sig en massa regn som minne. Jag börjar vänja mig.
High life!
Kina är ett växande ABB-land, och alltså också ett populärt ställe att skicka oss traineer till. Just nu är vi tre ur min traineekull här, Anna i Peking, Johan i Shanghai och jag i Xinhui. Kan det bli ett bättre utgångsläge för en hel del skoj resor? :o)
Vi hade bestämt oss för att fira midsommar ihop i Shanghai, och jag och Anna möttes upp på flygplatsen för att ta oss till motellet där Johan och hans tjej Anna bor. Tre dagar går fort när man har en 15-miljonersstad att upptäcka och dessutom massor med nya spännande samtalsämnen att beta av. Vädret var bra och jag njöt av att knappt se en droppe regn. Det var undefär lika varmt och fuktigt som i Xinhui, och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid att konstant vara svettig och klibbig.
Vi hann verkligen med alla guideböckernas topplistor, inklusive fotografering vid turiststråket the Bund, shopping på myllrande Nanjing Road, strosande i underbart vackra, men aningens turistanpassade Old Town, coctails uppe i Shanghais och Kinas näst högsta skyskrapa Jin Mao Tower, historielektion på Shanghai Museum och hajmatning på Shanghai Auquarium. Själva midsommarafton firade vi med sisådär 200 andra svenskar på en irländsk pub. En riktigt klassisk midsommar med sill, snaps, hårdgrillade köttbitar och bänkar som dansades sönder. Det kan inte bli annat än lyckat!
The Bund - Klassisk Shanghai-vy
Skyskraporna fascinerar mig verkligen, och den vi åkte upp i var utan konkurrens den högsta jag någonsin varit uppe i. 420 meter och 88 våningar! Det är väl runt fem gånger Skrapan i Västerås, eller knappt två och en halv gång Turning Torso. Helt ogreppbart.
Kinas högsta byggnad, Shanghai World Financial Center är 492 meter hög och snart helt färdigbyggd. Det är den som ser ut som en gigantisk kapsylöppnare.
Jin Mao Tower och Shanghai World Financial Center i all sin ståtlighet.
Gamla Kina med nya Kina skymtandes i bakgrunden.
Jag gillade Shanghai på en gång, men hade heller inte förväntat mig något annat. Jag brukar vara ganska lättflörtad när det kommer till storstäder, och just den här blev verkligen inget undantag. Jag kunde dessutom äntligen hitta skor i min storlek och böcker på engelska! Lycka! Nästa helg väntar troligen Guangzhou, och sen måste jag bege mig till Hong Kong ganska snart för att förnya mitt visum. Livet kunde vara tråkigare. :o)
Jag avslutar med en gåta. Ser ni nåt märkligt och lite malplacerat på den här bilden?
Hamburgerkedja vid Shanghai Aquarium
På sjukan
I onsdags morse vaknade jag med sprängande huvudvärk och grusiga ögon. Förkylning?! Näää, vill inte! Jag hade ju en Shanghai-resa att se fram emot, det var inte läge att bli sjuk (om det nu nånsin är det). Roten till det onda var alldeles säkert bussen från Shenzhen, där fläktarna blåste iskall luft på mina regnvåta fötter. Aldrig åka buss med våta fötter. Aldrig.
Jag har hört från flera utlandssvenskar att kineserna är ganska duktiga på dunderpiller som trollar bort alla möjliga sjukdomar. När jag kom till kontoret och berättade mitt problem erbjöd de sig att köra mig till sjukhuset på direkten. Jag tyckte väl att min huvudvärk inte riktigt var värd detta, och nöjde mig med några alvedonliknande piller som istället. Och jodå, lite piggare blev jag.
På torsdagen vaknade jag med lätt feber. NEJ! Det var INTE bra. Normalt sett brukar mina förkylningar bara gå utför om jag väl får feber, och jag är inte människa igen förrän efter en vecka eller så. Nu tackade jag alltså ja till erbjudandet om sjukhusbesök. Tilläggas bör att vi samma morgon hade fått en rapport om fågelinfluensa en timme ifrån Xinhui. Det sprids inte mellan människor, och ingen på kontoret var orolig, men ändå... Bara sammanträffandet gör en ju lite darrig.
Två kvinnliga kollegor följde med mig till det lokala sjukhuset. Som ni säkert gissat så var det ganska olikt den svenska varianten. Den delen jag såg var en stor öppen entré som fungerade som reception och väntrum. I anslutning fanns undersökningsrum med stora fönster in mot väntrummet och med alla dörrar öppna. Folk finns det alltid gott om i Kina, och här var det ganska livat med barn och vuxna i alla åldrar, sköterskor och läkare som sprang om varandra. Väldigt långt ifrån den spända tystnad som man kan få möta i Sverige.
Vi fick en sjuksköterska som snabbt stoppade en termometer i armhålan(!) på mig. Jag frågade om de brukade ta tempen i munnen också, men det var det konstigaste de nånsin hade hört. Efter detta fick vi träffa läkaren, en äldre herre i sällskap med en yngre praktikant som också fungerade som tolk. I undersökningsrummet var vi nu alltså totalt 6 personer som alla var inblandade i mitt fall. Lite då och då kom det in andra patienter som jag antar hade långtråkigt. De läste lite i min journal och betraktade nyfiket vad som hände. När läkaren tittade ner i halsen på mig var det 5 personer som trängdes för att få en bra vinkel. Jag är glad att det inte var något privatare än svullna halsmandlar.
Totalt tog allting en dryg timme och jag fick även lämna ett blodprov. Diagnosen? Lätt förkylning. Botemedlet? Fler piller än jag har tryckt i mig i hela mitt liv. Totalt. Samt en förmaning om att "dricka mer varmt vatten, äta mer grönsaker,äta mindre stekt mat samt vila mer." 
Stick i fingret är detsamma, oavsett var i världen.
Min medicinskörd Botemedlet mot förkylning. Var fjärde timme!
Jag pillrade i mig allt detta under torsdagen, men mådde egentligen sämre igen på flyget till Shanghai. På midsommarafton nöjde jag mig med en Ipren och sedan dess har jag mått bra! Om det var tack vare pillrena eller midsommarsnapsen är fortfarande oklart, men jag är glad och nöjd och dessutom en intressant Kinaupplevelse rikare!
Universalingrediensen
Jag hade natten till ära skaffat en kinesisk variant av Pringles (jättegoda!) och ett par burkar Snow Beer, en av de inhemska ölsorterna. Nog för att det har blivit en hel del ris sedan jag kom hit, men spana in innehållsförteckningen! Ja, vad säger man?
Och smaken då? Helt okej, lite blaskig, men så vitt jag kan säga inte ett spår av Oncle Ben. Är det förresten någon som vet vad det där med Gravity betyder?
Välkommen hit!
Nu har jag fallit för frestelsen att få synas och finnas till på nätet. Jag har skaffat mig en blogg!
Och jo, som många andra så ska även denna bloggen få ett tema. Jag befinner mig just nu i Xinhui, en "liten" stad i södra Kina, där ABB har en fabrik. Jag bor och jobbar inom en radie på 100 meter, men smyger mig då och då utanför de trygga ABB-grindarna för att få känna på det myllrande, pulserande, stimmiga och fullständigt berusande Kina. Varje steg är ett äventyr, och jag ska göra mitt bästa för att ta er med på resan. Hoppas ni vill hänga på!
