Så äntligen var det dax!
Nu är jag tillbaka i Xinhui efter en fantastisk helg i Peking. Helt otroligt, jag vet knappt var jag ska börja!
Börjar bygga upp stämningen på Guangzhou flygplats.
Innan jag åkte hade mina kinesiska kollegor många funderingar om hur det skulle vara. De varnade för jättelånga köer vid incheckningen, någon var till och med orolig över om de ens skulle släppa in mig i staden eftersom jag inte hade någon OS-biljett. Det var helt obefogat. På flygplatsen gick allt lika smidigt som det brukar, och minst lika snabbt. Min handväska fick dock en hårdare granskning än vanligt (lypsyl och kamerabatteri verkade vara högriskprylarna) och alla resenärer blev kroppsvisiterade. Trots det såg jag aldrig några köer. Effektivt värre!
Flyget var fullt och jag hamnade mitt bland en högstadieklass från nån flickskola i Guangzhou. De var helt extremt exalterade över att få komma till OS (det var ju jag också!), och att de dessutom fick sitta bredvid en tjej med gult hår blev liiite för mycket. Efter en halvtimme hade de fnittrat av sig det värsta och jag kunde fokusera på min bok. Jag antar att det är sånt man får bjuda på här i landet upp-o-ner.
Pekings flygplats. Det var fler än jag som var förväntansfulla.
Har ni också läst om alla riktlinjer de stackars Pekingborna har fått nu när deras stad invaderas av utlänningar? Bland annat har alla taxichafförer fått nya skor, nya byxor och matchande gula skjortor. Det sägs att de har fått gå engelskakurs (i typ en timme) och lärt sig bemöta sina kunder med ett leende. Resultatet? Njae..
Jag blev brutalt nobbad av fyra taxichafförer utanför flygplatsen när jag visade adressen till Annas lägenhet. De blängde surt på mig och sa "no no no!!". Nähä? Till slut fick jag hjälp av en flygplatskille som bokstavligen tvingade en av surgubbarna att köra mig till rätt adress. De skällde på varandra på vanligt kinesiskt manér (låter oftast värre än det är), vi åkte iväg och min nyfunne vän fortsatte att spotta och fräsa under hela resan. Resan tog en kvart och jag kom fram i ett stycke. Troligen tyckte han att jag snuvat honom på en eventuell långkörning.
Det är nog bara att vänja sig. Taxichafförerna här har ganska långt till ett leende och det krävs nog lite mer än en crash course i hövlighet för att ändra på det. Lite trist bara eftersom just en flygplats ju ofta står för det första intrycket av en stad. "Beijing welcomes you!", eller hur var det..?
Väl framme kraschade jag i Annas lägenhet och sov som en stock till nästa morgon. Då var det dags för MUREN!
