maria in china

Mina kinesiskalektioner går framåt och jag börjar få lite bättre ordning på toner och uttal.
Fördelen med privatlärare är uppenbar, vi kan ju tillsammans lägga upp lektionerna precis som det passar mig för tillfället. Att min lärare dessutom är väldigt trevlig och att vi har kul ihop gör ju inte saken sämre. Hon är helt klart en av de saker jag skulle vilja ta med mig hem till Sverige! :o) (Får man säga så...?)

En kväll flyttade vi lektionen till mataffären, vilket var en god tanke och väldigt skoj den första halvtimmen. Men med lite för många nyfikna åhörare och efter tillräckligt många skräniga högtalarutrop sänktes min inlärningsförmåga till nånstans runt guldfisknivå. Jag var farligt nära att tappa både tålamod och humör. Okej, plan B: restaurang. Det gick bättre! Det är ju mycket lättare att komma ihåg vad ko och lamm heter om man får smaka på dem samtidigt. Nä, fy! Det där lät ju barbariskt! Men jag lovar, det var effektivt. Vi åt Hot Pot, en maträtt där gästen själv kokar sin mat i en gryta på bordet. Kanongott! Första gången jag var på den restaurangen var under resan i mars när vi blev bjudna på de ädlare delarna av en stackars tjur. Den här gången var fiskgäle det märkligaste som dök upp, vilket kändes ganska normalt i jämförelse. Mjukt och fint, inte olikt vanligt fiskkött, men inte direkt nåt jag kommer att sakna.

Jag och Pricella på restaurangen "Little sheep". Kokplattan är nedsänkt i bordet.
Ytterligare en sak jag vill importera till Sverige!

Annan mat som jag får kämpa för att slippa är allt som innehåller brosk. Lika svårt som jag har att förstå hur kineserna kan tycka det är "den bästa delen av djuret", lika svårt har de att förstå hur jag kan tycka att det är direkt osmakligt. Vi har verkligen haft djupa analyserande diskussioner omkring ämnet, men nej, den här kulturkrocken kommer vi bara inte över. Mina snälla kollegor har den hårda vägen fått lära sig att kycklingfötter och andra benbitar är helt bortkastat på mig. Precis som en fin kycklingfilé troligen skulle vara helt bortkastat på dem.
Det är tur att man får spotta och fräsa så mycket man vill vid det kinesiska matbordet!