Utkastad ur landet
Ja, en gång i månaden händer det. Jag blir utkörd ur Kina. Pang bom, ut med dig! Vem vet, kanske tänker du sabba vårat OS? Ja, det är OS de skyller på när de bara ger mig korttidsvisum med 30 dagars vistelse per inresa. Suck.
Förra gången jag flydde hade jag feber. Den här gången mådde jag bra, men hade desto mera bråttom. När jag vaknade i Xinhui i måndags morse hade jag ingen aning om att jag den kvällen skulle gå och lägga mig i Hong Kong. Men så var det. Ifrån att det skulle ta två vardagar att få visum så skulle det nu helt plötsligt ta tre eller fyra! Behövde vara tillbaka på jobbet måndagen efter, så det var bara att ta laptopen under armen och springa till båten.
Min väg ut ur landet. Båten tar två och en halv timme. Ungefär som till Gotland, fast gungigare.
Okej, nu finns det värre ställen att vara deporterad till än HK. Absolut. Men jobb är ju jobb och jag gör mitt bästa för att hålla mig ajour här på hotellrummet. Om någon kan uppfinna en telefonkonferensutrustning där det INTE låter som om de andra sitter på månen så lovar jag att sponsra!
Trots 7 miljoner andra människor så blir det lite ensamt också. Jag saknar mina jobbarkompisar! Som tur var har jag haft sällskap ett par kvällar av Jonas som jobbar på ABB i Shanghai och hans två kompisar som var här på semester. Och i helgen kommer Anna från Peking! Ja, okej, jag ska inte klaga. Jag har roligt nästan hela tiden. :o)
Vädret är sämre än sist, så några soliga bilder får ni inte denna gång. Däremot några reflektioner.
Livet i Xinhui är speciellt. På ABB är vi 4 västerlänningar (av ca 300 anställda), och förutom dem så har jag träffat en till i Xinhui. En amerikan. I en stad på 800 000 invånare! I regionen i stort är det inte speciellt många fler. Jag är dessutom den enda icke-asiatiska tjejen och den enda som är blond. Jag tillhör alltså inte ens någon minoritet. Jag ÄR en minoritet. Ju mer jag har börjat ta mig runt på egen hand desto mer har jag börjat tänka på hur folk stirrar. Länge och mycket. Tittar jag på något stannar de och vill titta på samma sak. Tar jag kort står det gärna någon bakom mig för att kolla vad jag tagit kort på. Jag pratade med en nyutexad kille på jobbet som precis har börjat hos oss. Hans engelska var hyfsad och han förklarade blygt att jag var den andra utlänningen han hade pratat med i hela sitt liv! Den första var hans engelskalärare på universitetet. Det är ganska svårt att tänka sig in i den situationen.
Att gå ut på stan kräver en dos mental uppladdning. Oftast klarar jag av att ignorera stirrandet, de känns inte oförskämda eller obehagliga utan snarare nyfikna och ibland chockade. Det är lättare att hantera. Mitt utseende har förresten fått ett barn att börja gråta! Merit? Hmm..
(Jag tycker i och för sig fortfarande att Plupp ser lite läskig ut. Han har blått hår. Det kanske är samma sak..?)
Att komma till Hong Kong är som att komma till en helt annan värld. Här rör sig ALLA typer av människor i ALLA storlekar. Det är en väldigt häftig stad, som bokstavligen aldrig sover. Ikväll shoppade jag två tröjor i en vanlig klädaffär strax efter kl elva. Jag frågade killen i kassan när de stängde, och han ryckte på axlarna. "Inte vet jag". Sen la han till: "Jag tror i morgon" och log. Hepp.
Eftersom det är tråkigt med bloggar utan bilder kommer här en från Temple Street Night Market, en av de större utomhusmarknaderna i HK. Perfekt ställe att strosa på när man inte har nåt bättre sig för.
Kram på er därhemma! Jag önskar ni var här med mig allihop!
Förra gången jag flydde hade jag feber. Den här gången mådde jag bra, men hade desto mera bråttom. När jag vaknade i Xinhui i måndags morse hade jag ingen aning om att jag den kvällen skulle gå och lägga mig i Hong Kong. Men så var det. Ifrån att det skulle ta två vardagar att få visum så skulle det nu helt plötsligt ta tre eller fyra! Behövde vara tillbaka på jobbet måndagen efter, så det var bara att ta laptopen under armen och springa till båten.
Min väg ut ur landet. Båten tar två och en halv timme. Ungefär som till Gotland, fast gungigare.
Okej, nu finns det värre ställen att vara deporterad till än HK. Absolut. Men jobb är ju jobb och jag gör mitt bästa för att hålla mig ajour här på hotellrummet. Om någon kan uppfinna en telefonkonferensutrustning där det INTE låter som om de andra sitter på månen så lovar jag att sponsra!
Trots 7 miljoner andra människor så blir det lite ensamt också. Jag saknar mina jobbarkompisar! Som tur var har jag haft sällskap ett par kvällar av Jonas som jobbar på ABB i Shanghai och hans två kompisar som var här på semester. Och i helgen kommer Anna från Peking! Ja, okej, jag ska inte klaga. Jag har roligt nästan hela tiden. :o)
Vädret är sämre än sist, så några soliga bilder får ni inte denna gång. Däremot några reflektioner.
Livet i Xinhui är speciellt. På ABB är vi 4 västerlänningar (av ca 300 anställda), och förutom dem så har jag träffat en till i Xinhui. En amerikan. I en stad på 800 000 invånare! I regionen i stort är det inte speciellt många fler. Jag är dessutom den enda icke-asiatiska tjejen och den enda som är blond. Jag tillhör alltså inte ens någon minoritet. Jag ÄR en minoritet. Ju mer jag har börjat ta mig runt på egen hand desto mer har jag börjat tänka på hur folk stirrar. Länge och mycket. Tittar jag på något stannar de och vill titta på samma sak. Tar jag kort står det gärna någon bakom mig för att kolla vad jag tagit kort på. Jag pratade med en nyutexad kille på jobbet som precis har börjat hos oss. Hans engelska var hyfsad och han förklarade blygt att jag var den andra utlänningen han hade pratat med i hela sitt liv! Den första var hans engelskalärare på universitetet. Det är ganska svårt att tänka sig in i den situationen.
Att gå ut på stan kräver en dos mental uppladdning. Oftast klarar jag av att ignorera stirrandet, de känns inte oförskämda eller obehagliga utan snarare nyfikna och ibland chockade. Det är lättare att hantera. Mitt utseende har förresten fått ett barn att börja gråta! Merit? Hmm..
(Jag tycker i och för sig fortfarande att Plupp ser lite läskig ut. Han har blått hår. Det kanske är samma sak..?)
Att komma till Hong Kong är som att komma till en helt annan värld. Här rör sig ALLA typer av människor i ALLA storlekar. Det är en väldigt häftig stad, som bokstavligen aldrig sover. Ikväll shoppade jag två tröjor i en vanlig klädaffär strax efter kl elva. Jag frågade killen i kassan när de stängde, och han ryckte på axlarna. "Inte vet jag". Sen la han till: "Jag tror i morgon" och log. Hepp.
Eftersom det är tråkigt med bloggar utan bilder kommer här en från Temple Street Night Market, en av de större utomhusmarknaderna i HK. Perfekt ställe att strosa på när man inte har nåt bättre sig för.
Kram på er därhemma! Jag önskar ni var här med mig allihop!
Kommentarer
Trackback
