Konsten att hitta en drakbåt
Förra helgen var det Duanwu, dvs drakbåtsfestival, som firas till minne av en poet som levde och verkade för sisådär 2300 år sedan. Två tankar slår mig.
För det första, hur många poeter hade vi i Sverige år 300 före Kristus? Rätta mig om jag har fel, men hade vi ens börjat skriva med runor på den tiden? Vi bleknar lite i jämförelsen.
För det andra, vad har svettiga män tävlandes i absurt långa kajakliknande båtar med små drakhuvuden på gemensamt med den gamle poeten? Jag fick aldrig något bra svar på den frågan, men jag antar att det är som med tomten. Inte speciellt starkt kopplad till Jesu födelse, men lika rolig varje år.
Drakbåt, dock utan drakhuvud.
På Duanwu äter man Zongzi, som i det närmaste smakade som svenska kroppkakor inlindade i bambublad, men med ris som bas istället för potatis. Jag blev iallafall precis lika mätt som av kroppkakor, och låg i paltkoma resten av dagen. Men gott var det!
En jobbarkompis hade alltså tagit med mig ut på landet för att fira drakbåtsfestivalen. Båtarna var roliga att se, men det var nog ändå resan dit som var den största behållningen. Vi åkte på skumpiga lokalbussar och frågade oss fram efter vägen. Eller så här var det, Andrew skötte frågandet och jag berättade glatt att jag var ifrån Sverige, eftersom det är en av de få saker som jag kan säga på kinesiska hittentills.
Färden ledde oss via innergårdar med tandlösa gummor till grindvakter vid lyxiga bostadskvarter och till sist till en turistfamilj som skulle till samma flod som vi och titta på båtarna.
När jag kom hem till hotellet igen önskade jag att det kunde vara drakbåtsfestival varje dag, och kände att mina tre måndader i Kina kan komma att gå alldeles för fort.
