På sjukan
I onsdags morse vaknade jag med sprängande huvudvärk och grusiga ögon. Förkylning?! Näää, vill inte! Jag hade ju en Shanghai-resa att se fram emot, det var inte läge att bli sjuk (om det nu nånsin är det). Roten till det onda var alldeles säkert bussen från Shenzhen, där fläktarna blåste iskall luft på mina regnvåta fötter. Aldrig åka buss med våta fötter. Aldrig.
Jag har hört från flera utlandssvenskar att kineserna är ganska duktiga på dunderpiller som trollar bort alla möjliga sjukdomar. När jag kom till kontoret och berättade mitt problem erbjöd de sig att köra mig till sjukhuset på direkten. Jag tyckte väl att min huvudvärk inte riktigt var värd detta, och nöjde mig med några alvedonliknande piller som istället. Och jodå, lite piggare blev jag.
På torsdagen vaknade jag med lätt feber. NEJ! Det var INTE bra. Normalt sett brukar mina förkylningar bara gå utför om jag väl får feber, och jag är inte människa igen förrän efter en vecka eller så. Nu tackade jag alltså ja till erbjudandet om sjukhusbesök. Tilläggas bör att vi samma morgon hade fått en rapport om fågelinfluensa en timme ifrån Xinhui. Det sprids inte mellan människor, och ingen på kontoret var orolig, men ändå... Bara sammanträffandet gör en ju lite darrig.
Två kvinnliga kollegor följde med mig till det lokala sjukhuset. Som ni säkert gissat så var det ganska olikt den svenska varianten. Den delen jag såg var en stor öppen entré som fungerade som reception och väntrum. I anslutning fanns undersökningsrum med stora fönster in mot väntrummet och med alla dörrar öppna. Folk finns det alltid gott om i Kina, och här var det ganska livat med barn och vuxna i alla åldrar, sköterskor och läkare som sprang om varandra. Väldigt långt ifrån den spända tystnad som man kan få möta i Sverige.
Vi fick en sjuksköterska som snabbt stoppade en termometer i armhålan(!) på mig. Jag frågade om de brukade ta tempen i munnen också, men det var det konstigaste de nånsin hade hört. Efter detta fick vi träffa läkaren, en äldre herre i sällskap med en yngre praktikant som också fungerade som tolk. I undersökningsrummet var vi nu alltså totalt 6 personer som alla var inblandade i mitt fall. Lite då och då kom det in andra patienter som jag antar hade långtråkigt. De läste lite i min journal och betraktade nyfiket vad som hände. När läkaren tittade ner i halsen på mig var det 5 personer som trängdes för att få en bra vinkel. Jag är glad att det inte var något privatare än svullna halsmandlar.
Totalt tog allting en dryg timme och jag fick även lämna ett blodprov. Diagnosen? Lätt förkylning. Botemedlet? Fler piller än jag har tryckt i mig i hela mitt liv. Totalt. Samt en förmaning om att "dricka mer varmt vatten, äta mer grönsaker,äta mindre stekt mat samt vila mer." 
Stick i fingret är detsamma, oavsett var i världen.
Min medicinskörd Botemedlet mot förkylning. Var fjärde timme!
Jag pillrade i mig allt detta under torsdagen, men mådde egentligen sämre igen på flyget till Shanghai. På midsommarafton nöjde jag mig med en Ipren och sedan dess har jag mått bra! Om det var tack vare pillrena eller midsommarsnapsen är fortfarande oklart, men jag är glad och nöjd och dessutom en intressant Kinaupplevelse rikare!
