maria in china

Hong Kong är träffat! För en timme sen gjorde Nuri en mitt i prick i miljonstaden. Det är tydligen den hårdaste tyfonen som drabbat Hong Kong på fem år! TV sänder varje halvtimme "Typhoon Special" med de senaste uppdateringarna. Nyss varnade de för att vinden stundvis kunde mojna, men att man inte skulle vaggas in i någon falsk trygghet. Det innebär bara att man befinner sig i stormens öga. Scary! 



Här blåser det också, men det är långt ifrån orkanstyrka. Nu ser det inte längre ut som om vi kommer att bli träffade rakt på, men oväder kommer det ändå att bli! Undrar om det är värt att sitta uppe inatt och spana?
På jobbet har stämningen varit allt annat än orolig, snarare excalterad. Det har lite grann känts som på julaftons morgon, i väntan på tomten:
"Tror ni att den kommer?"
"Vad lång tid det dröjer!"
Haha, ja.. vad säger man?

Nu tänkte jag titta på Carro, men insåg precis att CCTV hellre sänder landhockey och sammandrag av simhoppet. Snyft! Jag får nöja mig med radiosporten. Heja Carro!!

Städer som aldrig sover har dåligt inflytande på mig. Det är torsdag kväll och jag är fortfarande inte helt ikapp med sovandet. Men det var det värt!


Utanför Pekinganka-restaurangen. Vi fick vänta en dryg timme på att få bord,
men bjöds på gratis vin under tiden. Det var alltså inte så värst synd om oss. :o)

Jag har varit i Peking en gång tidigare, ett dygn i mars. Det var häftigt då med, men det var grått, runt 10 grader varmt och ganska byggarbetsplatsmässigt. Den här gången visade sig Peking från en helt annan sida. 25 grader varmt, grönt överallt och väldigt mycket nya maffiga hus. Dessutom kändes allt mer organiserat nu. Jag vet inte om det beror på att jag har vant mig vid trafikkaos och mängder av människor, eller om det faktiskt är så. Troligen en blandning. Hela stan är pyntad med OS-banderoller. Inte en chans att missa vad som pågår!


Den ultimata turistbilden.

Det häftiga med OS är utan tvekan alla människor. Hela världen är ju bokstavligen på plats! Nu fick jag ju inte tag på nån OS-biljett (vi kollade svarta marknaden, vad sägs om 7000:- för ett par timmar friidrott?), men det var inga problem att få tiden att gå ändå. Nu har jag sett OS-området (om än utifrån), Förbjudna Staden, ätit pekinganka (det är så gott!!) samt bråkat lite med försäljarna på Silk Market. Det känns som en fullbordad Pekingsemester! Vad gäller själva tävlandet så är det lustigt paradoxalt hur dålig koll man har när man är på plats. Förutom slutet på tennisfinalen i herrdubbel (som vi såg på ett schweiziskt ställe dessutom!) så såg vi inte mycket alls på TV. Extra svårt är det ju såklart att följa hur det går för Sverige. Jag börjar misstänka att vi inte är nån jättestor idrottsnation på nåt sätt..

En liten liten del av den stora stora Förbjudna Staden! Inte så förbjuden
längre, Louise kämpade länge för att ta ett foto utan en massa tursiter.
Under omständigheterna lyckades hon riktigt bra!

Nu är jag som sagt tillbaka i Xinhui. Lite solbränd, lite trött och fantastiskt nöjd. För er som har funderat över om jag verkligen jobbar nåt här i Kina, så är det precis det jag ska göra nu. So long! :o)

I fredags åkte vi alltså ut till muren, jag och Louise som kommit hit från ABB i Indien. Anna var tvungen att stanna på kontoret den stackaren.
Vi mötte upp vår guide och begav oss av i ottan. Vår lilla grupp visade sig bestå av oss två samt en bakfull amerikanare. Mycket avslappnat och bra. :o)

Vi kunde inte ha haft bättre tur med vädret. Helt otroligt! Blå himmel, solsken, och frisk luft!! Det kan vara så att jag var den enda svensk just då som njöt av att andas Peking-luften, men det verkade på de andra som om den faktiskt var ovanligt fräsch. Underbart!

När det gäller muren så tror jag bilderna talar bäst för sig själva. Visst är det vackert!


Och så här fortsätter det. I fem hundra mil!!



Muren är inte plan på ett enda ställe. Bra benträning!



Just den här delen tyckte jag kändes lite bekant..


Den här delen byggdes under Ming-dynastin, nån gång mellan
1300-talet och 1600-talet. Ganska imponerande!

Den sitter tydligen inte ihop överallt, men just den delen vi klättrade på var ändå 500 mil lång. Det är ju en bit. Vi kom kanske en kilometer. Max.

Världen är förresten alltid mycket mindre än man tror. Amerikanen som var med oss har planerat sverigesemester i september, till "den där lilla staden som heter Visby". Jajemen! Jag tipsade honom om den fantastiska personalen på Wessmans som kan hjälpa honom med allt han behöver. Bara så ni vet! :o)

Vi kunde alltså inte ha fått en bättre start på helgen. I väntan på Anna drack vi capuccino på en trottarkant i solen. Sämre kan man ha det.

Nu är jag tillbaka i Xinhui efter en fantastisk helg i Peking. Helt otroligt, jag vet knappt var jag ska börja!


Börjar bygga upp stämningen på Guangzhou flygplats.

Innan jag åkte hade mina kinesiska kollegor många funderingar om hur det skulle vara. De varnade för jättelånga köer vid incheckningen, någon var till och med orolig över om de ens skulle släppa in mig i staden eftersom jag inte hade någon OS-biljett. Det var helt obefogat. På flygplatsen gick allt lika smidigt som det brukar, och minst lika snabbt. Min handväska fick dock en hårdare granskning än vanligt (lypsyl och kamerabatteri verkade vara högriskprylarna) och alla resenärer blev kroppsvisiterade. Trots det såg jag aldrig några köer. Effektivt värre!

Flyget var fullt och jag hamnade mitt bland en högstadieklass från nån flickskola i Guangzhou. De var helt extremt exalterade över att få komma till OS (det var ju jag också!), och att de dessutom fick sitta bredvid en tjej med gult hår blev liiite för mycket. Efter en halvtimme hade de fnittrat av sig det värsta och jag kunde fokusera på min bok. Jag antar att det är sånt man får bjuda på här i landet upp-o-ner.

Pekings flygplats. Det var fler än jag som var förväntansfulla.

Har ni också läst om alla riktlinjer de stackars Pekingborna har fått nu när deras stad invaderas av utlänningar? Bland annat har alla taxichafförer fått nya skor, nya byxor och matchande gula skjortor. Det sägs att de har fått gå engelskakurs (i typ en timme) och lärt sig bemöta sina kunder med ett leende. Resultatet? Njae..

Jag blev brutalt nobbad av fyra taxichafförer utanför flygplatsen när jag visade adressen till Annas lägenhet. De blängde surt på mig och sa "no no no!!". Nähä? Till slut fick jag hjälp av en flygplatskille som bokstavligen tvingade en av surgubbarna att köra mig till rätt adress. De skällde på varandra på vanligt kinesiskt manér (låter oftast värre än det är), vi åkte iväg och min nyfunne vän fortsatte att spotta och fräsa under hela resan. Resan tog en kvart och jag kom fram i ett stycke. Troligen tyckte han att jag snuvat honom på en eventuell långkörning.

Det är nog bara att vänja sig. Taxichafförerna här har ganska långt till ett leende och det krävs nog lite mer än en crash course i hövlighet för att ändra på det. Lite trist bara eftersom just en flygplats ju ofta står för det första intrycket av en stad. "Beijing welcomes you!", eller hur var det..?

Väl framme kraschade jag i Annas lägenhet och sov som en stock till nästa morgon. Då var det dags för MUREN!

Jag har ju inte berättat färdigt om förra helgens äventyr än! Här kommer det.

Först en liten geografilektion. Detta är Hong Kong:



Det är på Hong Kong Island som de flesta och högsta skyskraporna finns. Det är vid Tsim Sha Tsui på halvön Kowloon som man hittar den häftigaste hamnpromenaden. Det mörkgröna är fastlands-Kina med högertrafik och det ljusgröna är Hong Kong med vänstertrafik. Mycket intressant läge för de stackars busschafförer som daglingen kör över gränsen.

Jag och Anna begav oss ut på Lamma Island i söndags. Vi hade kanontur med vädret, sol och nästan vindstilla! Eftersom min hud har ungefär samma färg som i april så började jag med att leta sololja. Jag valde bort både SPF 50 och 130 och hittade tillslut en med SPF 15. Galet lågt enligt kineserna. Dessutom köpte vi varsin stråhatt för en tia. Mest på skoj, men såhär i efterhand tror jag nog att det kan ha varit mitt smartaste köp hittills!

Sommar!

Förutom att skugga solen så kändes det skönt att inte få dessa typer i håret:


Yeck! De var riktigt stora!

Bortsett från spindlarna (och ormarna, de lösa hundarna, etc..) så var Lamma en mysig ö, perfekt för att fly storstaden en stund. Här hittade vi en strand som faktiskt var helt okej, men tyvärr blev det inget bada. Nästa gång ska jag komma ihåg badkläderna!
Promenaden vi gick tog en dryg timme och sträckte sig mellan två färjelägen. Det var grymt backigt och vi var två blöta fläckar när vi kom fram. Jiiises, va varmt! På jobbet senare talade de om att det hade varit värmevarning i Hong Kong just den dagen. Jag vet inte exakt vad det betyder, men troligen "undvik direkt solsken" eller nåt liknande? Jag tackar hatten för hjälpen!


Jag nästanbadar. Det var inte så många alls som badade på riktigt.
Kanske vattnet inte var så fräscht som det verkade ändå?

Väl tillbaka i storstan satte sig Anna på bussen till flyget och jag på båten till Macau. Fortsättning följer!

Jag tycker att jag har varit ganska bra på att ta seden dit jag har kommit under min Kinavistelse. Jag är blek som ett spöke, äter varenda mål mat med pinnar (även hemma!) och sover på min stenhårda säng. Nu var det dax för en ny prövning..
Mina kollegor brukar dricka "morning tea" nästan varje helg, och den här lördagen skulle jag följa med. De valde en restaurang vackert belägen vid ett litet berg och en sjö och jag tyckte det lät som en avslappnande förmiddag, att sitta och äta kinesisk frukost, dricka te och njuta av naturen. Då kom första chocken. "Vi åker klockan sju!" På morgonen!! Efter det skulle restaurangen tydligen bli proppfull. Jag grymtade lite över att det var okristligt tidigt, men det fanns ingen barmhärtighet att hämta. Bara att bita ihop och ställa klockan.



Vacker frukostutsikt. Känslan av tystnad bedrar.

Jag måste ha förträngt att tystnad inte existerar i detta land. Kl 7 en lördag var det ett vimmel av folk på stan, lokalbussen var proppfull och trafiken i full gång. Min tysta fina frukost liknade mera en stimmig middagstillställning, vilket inte riktigt passade mitt morgonhumör. Omgivningen var vacker och maten var god, men jag hade varit en socialare frukostkompis några timmar senare. Mina kollegor tyckte det var högst onormalt att vara trött kl 7 en lördag morgon och försökte gräva i anledningen till att jag sov så dåligt. Jag har sovit bra, sa jag. Men kort!


Frukostbrickan. Ingen filmjölk här inte. Och jag vet, jag ser inte så
trött ut just här. Skenet bedrar.

Klockan 10 var jag hemma igen efter att ha hunnit med långfrukost, matat guldfiskar och varit i mataffären. Mycket effektivt, eller hur! Väldigt praktiskt att statliga CCTV visar OS på en massa kanaler så att det fanns något att somna i soffan framför. :o)


I Kina är det inte bara människorna som är många.

Efter flera riktigt disiga dagar i Hong Kong kom solen fram i lördags och helgen blev hur fin som helst! Otroligt bra tajming!
Trots att många (såklart) menar att det var bättre förr, så är Hong Kong helt klart ett shoppingparadis. Det känns ibland som att hela staden bygger på shopping, det är svårt att INTE trilla in i en maffig galleria när man är ute på promenad. Tro det eller ej, men både jag och Anna (som trots allt varit i Peking sen i april) kände oss ganska mätta på att prova kläder, så vi gjorde vårt bästa att hitta andra nöjen. Och vad blev det? Jodå, marknader såklart! Titta bara vad som finns att köpa på gatan:


En påse guldfisk kanske? Betyder tur i Kina.


Små, små sköldpaddor i högar.


Fina nymfisar, som dock var vingklippta och ganska stressade :-(.
Jag var riktigt nära att ta med dem hem...


.... men fågelmaten fick mig att backa. Stora påsar fulla med gräshoppor. 
Vad händer om alla hoppar åt samma håll samtidigt...?


Tillslut slet vi oss loss från djuren (det fanns också kattungar och hundvalpar ensamma i plexiglasburar. Snyft.) och hittade kanongod dimsum till lunch. Dimsum betyder ungefär många små rätter och är en specialitet i HK. Yummi!
Lite mera sightseeing, en gnutta shopping och sen börja resan mot VICTORIA PEAK! Detta är värt ett helt eget inlägg. Ses där!

Nu har jag ett sprillans nytt visum inklistrat i mitt pass och är tillbaka i mitt legobitshus igen. Det har varit en riktigt bra vecka i Hong Kong, men trots allt så är det inte så dumt att komma "hem" och landa heller. Tänka sig att Xinhui skulle börja kännas som hemma redan!
Men bli inte oroliga nu. Det kommer att börja klia i mina resnerver ganska snart igen. Om en och en halv vecka väntar Peking! :o)


Hem till fabriken igen.

Om jag skulle peka ut en personlig egenskap som inte ska underskattas här i Kina så är det FLEXIBILITET. En ordentlig portion tålamod skadar inte heller, men utan flexibilitet... då är det kört! Uppgjorda planer och fastslagna regler kan utan problem ändras i sista sekund. Den här gången var det tjänsteresan som jag hade bråttom tilbaka till i måndags som ställdes in. Samtidigt meddelades det att all ström på ABB-området skulle stängas av under måndagen (oklart varför, troligen nån myndighetsgrej). Istället skulle det jobbas på lördagen. Mitt lilla hus ligger på ABB-området och alltså väntade en dag utan vare sig A/C, kylskåp eller dator. Inte min drömtillvaro direkt (ja, vi har värme- och fuktknäpp här nu), och det ingick inte i min helgplan att stressa tillbaka till Xinhui, jag väntade ju besök av Anna! Alltså tog jag lördagen ledig och valde att stanna borta till och med måndag. Så kan det gå.

En annan egenskap som inte är fy skam är upptäckarlusta! Jag har så mycket att berätta att det kan fylla en hel bok, men jag måste tvinga mig till lite begränsning är jag rädd. Håll koll på inläggen, för nu åker vi!