maria in china

Den här veckan är några ABBare från Sverige på besök här i Xinhui, vilket ju är skoj såklart! Dessutom fick jag ett välkommet resesällskap till en av mina planerade utflykter, storstaden Guangzhou. Guangzhou (även kallad Canton) har ca 10 miljoner invånare, ligger ca 2 timmar med bil från Xinhui, 12 mil från Hong Kong och är huvudstad i Guangdong som provinsen här nere heter. Jag hade fått lite turisttips i förväg, men i princip åkte jag och min kollega Jacob iväg utan att veta vad vi hade att förvänta oss och med Lonely Planet som enda guide. Det gick hur bra som helst! (Förutom vädret då. Förlåt om jag börjar bli bitter.)

Trots att Guangzhou inte har alls så många skyskrapor som Shanghai eller Hong Kong så kändes det som en riktigt stor stad, utan tvekan. Den mest slående skillnaden var dock avsaknaden av västerlänningar. Visst, i jämförelse med Xinhui så kryllade det av dem, men vi såg nog ändå inte mer än något tiotal på hela helgen (räknat utanför hotellet). Det var dessutom svårare att ta sig fram på engelska överlag, vilket skiftar mellan att vara en kul utmaning till att vara ganska frustrerande i vissa lägen. Mitt kroppspråk har utvecklats åt de mest kreativa håll under de här veckorna!


Guangzhou skyline (Pärlfloden)

Vi ägnade en dag åt shopping och en åt sightseeing. Tyvärr råkade sightseeingdagen sammanfalla med ett gigantiskt regnoväder, men är man turist så är man, och lite blöta fötter har väl ingen dött av? Tro nu inte att lördagen var torr och fin den heller, nejdå, det strilade från himlen mer eller mindre konstant. Hur mycket vatten finns det egentligen?! Jag har hört att ni därhemma har det torrt, ni får gärna komma hit och hämta så mycket ni vill!
Vi hann iallafall med två buddistiska tempel, mellanlandinng på underbara Starbucks och pandaspaning på stadens Zoo. Templena var imponerande med jättelika buddastatyer och vackra byggnader. De kändes mer som platser som faktiskt användes i den dagliga religionsutövningen än bara typiska turistattraktioner med tingeltangel och fula skyltar. Det är ju väldigt positivt, men skyltar är trots allt ganska praktiskt när man vill hitta rätt. Vilket vi inte gjorde. Inte förrän efter bra mycket snurrande i trånga små gränder åtminstonde.



Okej, det fanns både större och guldigare statyer, men de här var utan tvekan
de rockigaste. Jacob med helgens givna accessoar i förgrunden.


Det häftigaste templet var "Temple of the Six Banyan Trees", tack vare sitt "Flower Pagoda", ett 55 meter högt torn som stod färdigt (första gången) år 1097 e.Kr. Man kunde betala 10 kr och klättra upp via de invändiga trapporna, vilket vi såklart gjorde. För varje våning kom man ut på en utvändig balkong som sträckte sig runt hela tornet. Jag brukar inte vara höjdrädd av mig, men här är alltså en byggnad utan en enda rät vinkel eller plant golv, det regnade och räckena var som på vilket tvåvåningshus som helst, de räckte knappt upp till midjan. 50 meter upp i luften är man inte så kaxig längre! Utsikten var dock värd hela resan!

               
Flower Pagoda                                                        Jag är inte rädd. Nädå. Inte rädd alls.


Väl nere på Moder Jord igen tog vi en taxi till Guangzhou Zoo där det skulle finnas pandor. Vi kom ganska sent och dessutom regnade det, så vi träffade inte på alls mångra andra besökare, och ännu färre djur. Pandan (vi såg bara en) hade en hyfsat stor och grön inhägnad till förfogande, men just nu var stackarn inlåst i en betongbunker och syntes bara lite då och då genom gallergrinden. Den var svårfångad på bild, här under ser ni mitt bästa försök. Den till höger är alltså bara en målning och betydligt tacksammare att fota. Spana in genom grinden så skymtar ni den riktiga.

En äkta och en falsk.

Under helgen gjorde jag dessutom mitt första besök på en kinesisk nattklubb.
Många kinesiska butiker har gärna "bakgrundsmusiken" på ungefär samma volym som det vi är vana vid från svenska uteställen. Ni kan ju tänka er hur volymen på kinesiska uteställen är då! Vi hittade som tur var en övervåning, inredd till en ganska sjyst lounge med kinesisk trubadur där volymen var betydligt mer human.

Så, till sist, efter en lyckad om än alldeles för blöt (på det regniga sättet) helg, så kan jag bocka av ytterligare en av Kinas drygt 20 storstäder med mer än 5 milj invånare. Det här landet är verkligen helt galet stort.

Kina må inte vara så snäll mot Moder Natur, men Moder Natur är minsann inte så snäll mot Kina heller. Nu har vi en tyfon på ingående, som siktar rakt på Hong Kong. Det är samma tyfon som sänkte en stor färja utanför fillippinerna. 
Det är mycket som man slipper ha koll på när man lever i Sverige. Som att det finns tyfonrapporter till exempel. Dessa har jag dock lärt känna ganska väl de senaste dagarna. Prognosen har visat öster om Hong Kong, men tyfoner lever sina egna liv och just denna ville hellre titta på skyskrapor. Det syns lite otydligt på bilden, men den röda stjärnan som skymtar under det röda strecket är just Hong Kong.



Nu sitter jag ju en bit väster om storstan som tur är. Vi är dessuom skyddade av berg, så det ska inte vara någon fara här. Det är bara att hålla tummarna för att de som sitter mitt i smeten också klarar sig.

I onsdags morse vaknade jag med sprängande huvudvärk och grusiga ögon. Förkylning?! Näää, vill inte! Jag hade ju en Shanghai-resa att se fram emot, det var inte läge att bli sjuk (om det nu nånsin är det). Roten till det onda var alldeles säkert bussen från Shenzhen, där fläktarna blåste iskall luft på mina regnvåta fötter. Aldrig åka buss med våta fötter. Aldrig.
Jag har hört från flera utlandssvenskar att kineserna är ganska duktiga på dunderpiller som trollar bort alla möjliga sjukdomar. När jag kom till kontoret och berättade mitt problem erbjöd de sig att köra mig till sjukhuset på direkten. Jag tyckte väl att min huvudvärk inte riktigt var värd detta, och nöjde mig med några alvedonliknande piller som istället. Och jodå, lite piggare blev jag.
På torsdagen vaknade jag med lätt feber. NEJ! Det var INTE bra. Normalt sett brukar mina förkylningar bara gå utför om jag väl får feber, och jag är inte människa igen förrän efter en vecka eller så. Nu tackade jag alltså ja till erbjudandet om sjukhusbesök. Tilläggas bör att vi samma morgon hade fått en rapport om fågelinfluensa en timme ifrån Xinhui. Det sprids inte mellan människor, och ingen på kontoret var orolig, men ändå... Bara sammanträffandet gör en ju lite darrig.

Två kvinnliga kollegor följde med mig till det lokala sjukhuset. Som ni säkert gissat så var det ganska olikt den svenska varianten. Den delen jag såg var en stor öppen entré som fungerade som reception och väntrum. I anslutning fanns undersökningsrum med stora fönster in mot väntrummet och med alla dörrar öppna. Folk finns det alltid gott om i Kina, och här var det ganska livat med barn och vuxna i alla åldrar, sköterskor och läkare som sprang om varandra. Väldigt långt ifrån den spända tystnad som man kan få möta i Sverige.
Vi fick en sjuksköterska som snabbt stoppade en termometer i armhålan(!) på mig. Jag frågade om de brukade ta tempen i munnen också, men det var det konstigaste de nånsin hade hört. Efter detta fick vi träffa läkaren, en äldre herre i sällskap med en yngre praktikant som också fungerade som tolk. I undersökningsrummet var vi nu alltså totalt 6 personer som alla var inblandade i mitt fall. Lite då och då kom det in andra patienter som jag antar hade långtråkigt. De läste lite i min journal och betraktade nyfiket vad som hände. När läkaren tittade ner i halsen på mig var det 5 personer som trängdes för att få en bra vinkel. Jag är glad att det inte var något privatare än svullna halsmandlar.

Totalt tog allting en dryg timme och jag fick även lämna ett blodprov. Diagnosen? Lätt förkylning. Botemedlet? Fler piller än jag har tryckt i mig i hela mitt liv. Totalt. Samt en förmaning om att "dricka mer varmt vatten, äta mer grönsaker,äta mindre stekt mat samt vila mer."


Stick i fingret är detsamma, oavsett var i världen.


        
Min medicinskörd                                        Botemedlet mot förkylning. Var fjärde timme!

Jag pillrade i mig allt detta under torsdagen, men mådde egentligen sämre igen på flyget till Shanghai. På midsommarafton nöjde jag mig med en Ipren och sedan dess har jag mått bra! Om det var tack vare pillrena eller midsommarsnapsen är fortfarande oklart, men jag är glad och nöjd och dessutom en intressant Kinaupplevelse rikare!

Till att börja med en väderleksrapport. Nu regnar det igen, det har inte varit uppehåll sedan tidigt i morse. På TV:n igårkväll såg jag rapporter om kraftiga översvämningar runt floderna inte långt härifrån. Vi åkte buss från Shenzhen till Xinhui idag utan problem, så det verkar som om jag har klarat mig från de värst drabbade ställena. Om än lite våt om fötterna, så är allt alltså bra med mig!


Kategori "Tecken att plugga in":  Busskylt, "Shenzhen till Xinhui"


Idag åt vi lunch på en Hanun-restaurang i Shenzhen. Hanun är namnet på Maos hemprovins, och till hans ära var lokalen dekorerad med flera av hans porträtt. Jag fick ett av dem precis mitt emot mig, och jag kan inte säga annat att det kändes ganska olustigt.



Mao mitt i maten


Maten från Hunan är känd för att vara väldigt stark, och även om mina kollegor ansträngde sig för att beställa in snälla saker så brände det bra på tungan. Den kantonesiska maten är mycket mildare, och jag sa diplomatiskt att jag nog föredrar den. En av killarna utbrast då: "Kantoneser är galna! Det enda i luften de inte äter är flygplan, och det enda på marken de inte äter är bord!." Ja, haha, han har en poäng, det är i de här södra delarna av Kina som man bl.a. äter hund. Jag har inte provat det ännu. Iallafall inte vad jag vet om.
Maos favoriträtt var för övrigt kokt fläsk med ca 90% svål. Yummi!
Förresten, senast jag var i Kina så bedömde min ärliga jobbarkompis Win min äta-med-pinnar-teknik till i nivå med en 3-årings. Efter två veckor utan gaffel har jag nu höjt mig till 10-åringarna! *Stolt*

Visst är det jobbigt när man sitter i en taxi och glömmer bort vilken veckodag det är? Shenzhenborna har kommit på lösningen!


xingqier = "vecko-två", alltså tisdag!

Bara att byta nackskyddsöverdrag på morgonen innan man kör iväg. Smidigt, va? :o)

Trafiken i Shenzhen kändes förresten annorlunda mot den i Xinhui då det knappt fanns några motorcyklar! Bilarna körde i och för sig fortfarande som galningar, men i Xinhui finns så otroligt många motorcyklar att kaoset där mångdubblas. Taxibilarna hade dessutom säkerhetsbälte! Det är lycka för en svensk.

Det regnar verkligen extremt mycket, titta bara på de här rapporterna:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1367273.svd
http://www.chinadaily.com.cn/china/2008-06/15/content_6761289.htm
http://www.chinadaily.com.cn/china/2008-06/14/content_6761014.htm

Som ni ser är Guangdong, Pärlflodens delta och Jiangmen City omnämnt på flera ställen. Det är där jag är. Mitt i smeten.
Jag är glad att jag bor bara 100 meter från jobbet. Jag tycker otroligt synd om de som befinner sig i värre situationer. Usch.

Detta är mitt nya hem här i Kina:



De kallas för villor, men jag tycker mest att de är slående lika jättestora legobitar. Men säg inte högt att jag sa så! :o)
Jag bor alltså i den halvan närmast kameran, och det är min  balkong ni ser med dörren öppen. Jag delar kök och vardagsrum med en kvinnlig ABB-kollega, som inte har varit på plats än.
Det är ett väldigt bra beonde, med allt man kan behöva. Det verkar till och med som att jag kommer att kunna se Spanienmatchen ikväll, vilket jag faktiskt ser fram emot!
Kina bjuder på en massa nya ljud som jag inte är van vid. Det gör även mitt hus, vilket faktiskt kan vara lite läskigt framåt natten. Inatt var jag helt övertygad om att jag hade en hel koloni med möss eller kackerlackor under golvet, trots att mina grannar har lugnat mig med att de aldrig har sett några djur inomhus. Det visade sig att det regnade in, genom ACn!! Går det?! Ja, tydligen, det närapå rann vatten ur den. Jag fick snällt stänga av den och torka upp, och nu äntligen är den torr och tyst och fin igen.

Har jag nämnt att det regnar? Ja, visstja, ett par gånger. Här kommer iallafall en bild av min utsikt från balkongen. Sjöutsikt!



Stor kram på er alla!

Förra helgen var det Duanwu, dvs drakbåtsfestival, som firas till minne av en poet som levde och verkade för sisådär 2300 år sedan. Två tankar slår mig.
För det första, hur många poeter hade vi i Sverige år 300 före Kristus? Rätta mig om jag har fel, men hade vi ens börjat skriva med runor på den tiden? Vi bleknar lite i jämförelsen.
För det andra, vad har svettiga män tävlandes i absurt långa kajakliknande båtar med små drakhuvuden på gemensamt med den gamle poeten? Jag fick aldrig något bra svar på den frågan, men jag antar att det är som med tomten. Inte speciellt starkt kopplad till Jesu födelse, men lika rolig varje år.


Drakbåt, dock utan drakhuvud.


På Duanwu äter man Zongzi, som i det närmaste smakade som svenska kroppkakor inlindade i bambublad, men med ris som bas istället för potatis. Jag blev iallafall precis lika mätt som av kroppkakor, och låg i paltkoma resten av dagen. Men gott var det!




En jobbarkompis hade alltså tagit med mig ut på landet för att fira drakbåtsfestivalen. Båtarna var roliga att se, men det var nog ändå resan dit som var den största behållningen. Vi åkte på skumpiga lokalbussar och frågade oss fram efter vägen. Eller så här var det, Andrew skötte frågandet och jag berättade glatt att jag var ifrån Sverige, eftersom det är en av de få saker som jag kan säga på kinesiska hittentills.
Färden ledde oss via innergårdar med tandlösa gummor till grindvakter vid lyxiga bostadskvarter och till sist till en turistfamilj som skulle till samma flod som vi och titta på båtarna.

När jag kom hem till hotellet igen önskade jag att det kunde vara drakbåtsfestival varje dag, och kände att mina tre måndader i Kina kan komma att gå alldeles för fort.