Ready for takeoff!
Jag har haft sändningsuppehåll ett tag nu, och det beror enbart på att jag knappt har suttit still de senaste två veckorna. På något sätt hopar sig allting ofta på slutet, och så har det varit både på jobb-, umgänges- och shoppingfronten. Det har varit intensivt, men skoj!
Just nu sitter jag på Guangzhou flygplats och tycker ganska synd om mig själv. I morse kl 8 skulle jag ha flugit till Xi'an och möta upp Anna för några dagars sightseeing. Jag hade en taxi bokad till kl 5 i morse, vilket ju är fullkomligt vansinnigt tidigt. Det tyckte till och med kineserna. Klockan 6 i morse ringde en kollega och väckte mig. NEEJ! Jag hade satt TRE klockor på ringning, men har inget minne av att jag hade hört nån av dem. Det fanns inte en suck av en chans att hinna med planet, och nu sitter jag här och väntar på nästa som går om fyra timmar. Tyvärr har jag bara mig själv att skylla. Avskedsfesten igår var kanske snäppet FÖR rolig. :o)
Vid tillfälle ska jag absolut skriva ett par inlägg om mina sista veckor i Xinhui. Men inte nu. Nu ska jag bara koncentrera mig på min kaffekopp och försöka smälta att jag faktiskt har lämnat livet i Kina. Det känns konstigt. Lite tomt. Men också ganska skönt såklart, nu har jag 4 veckors semester och sen kommer jag hem till Sverige igen!
Planen är 3 dagar (nåja, det blev ju lite kortare nu) i Xi'an för att titta på terracottagubbar, sen 4 dagar på sol- och badön Hainan i södra Kina. Alltså som Gotland ungefär, fast i Kina. Kan ju inte bli fel. Efter det ger jag mig av till Bali och ön Lombok som ligger bredvid för två veckors surf och bad. Hittar jag en uppkoppling så kommer jag säkert inte kunna låta bli att skriva litegrann!
Mina härliga kollegor. Jag kommer verkligen att sakna alla middagar med dem!
Hoppas ni har det bra där hemma allihop! Vi ses snart!
I storstan
Det närmaste sparar man till sist, eller hur?
Det är verkligen så det blir för mig iallafall. 15 min med bil härifrån ligger Jiangmen med 4 miljoner invånare. Det är ju ingen liten stad, även om den inte kvalar in på topp 20 i Kina. Jag har varit i Jiangmen några gånger tidigare, men jag har aldrig strosat runt och verkligen tittat på själva staden. Det har jag skjutit upp, och nu var det minst sagt hög tid!
Jag begav mig iväg med en karta som jag hittat där alla gatnamn står både med kinesiska tecken och med våra bokstäver. Det underlättar ganska mycket att slippa jämföra tecknena på gatskyltar med de på kartan när man är vilse. För vilse är man, ofta. Iallafall jag. :o)
Jiangmen känns helt klart större än Xinhui, men det är inte så svårt. Gatorna är finare och bredare, husen lite högre, bilarna fräschare och affärerna fler. Likheterna är i och för sig också ganska många. Jag är fortfarande ett ufo i deras ögon, och vad gäller shopping så verkar utbudet vara snarlikt, bara mer av allting. Här kommer lite bilder.
Typisk korsning. Kineserna har en förkärlek för uppblåsta korvar som
bildar en utomhusentré till affärer och shoppingcentrum. I början trodde
jag att det var nån fest på gång, men så var det inte alls.
Jiangmen har ett promenadstråk längs med floden, vilket var riktigt trevligt.
Överallt satt det gubbar och fiskade, slappade eller spelade spel. Här
är en som har det skönt i skuggan.
Och en som tvättar kläder. Floden är en industriflod, och vattnet är
härligt brunt. Mmm.
Ett inte så välbesökt utomhusgym. Jag förstår dem, det är fortfarande 30-35
grader varmt här. Maskinerna är förresten lite lustiga. Vissa är självklara
roddmaskiner och liknande. Vad man ska göra i andra är mer oklart...
...som den här te.x. Vad tror ni? Lära sig köra lastbil?
Och så till sist en bild på shoppinghysterin. Gågatan var ganska trevlig,
men PACKAD med folk och med affärer med hysteriskt hög volym på
"bakgrunds"-musiken. Man skulle kunna tro att det var karneval,
men det var bara en helt vanlig söndag eftermiddag.
Trots att jag egentligen inte har gjort så mycket i helgen så har jag fått hundra nya intryck och en massa nya roliga historier att berätta. Det är bland annat det som jag gillar med att vara här. Det händer saker bara man går utanför dörrn!
Jag har dessutom tagit ett steg till på min kommunikations-stege. Jag har grälat med en taxichaffis!
Det är det som är lite tråkigt med att åka till Jiangmen, taxichaffisarna ogillar att köra mig tillbaka till Xinhui (jag kommer aldrig att fatta varför, de får ju betalt!). Just den jag fick tag i idag visste inte var ABB låg, men det har aldrig hindrat någon från att göra ett försök förut. Gärna samtidigt som de blänger på min lilla adresslapp och spottar och svär. Jag försökte visa honom på kartan var jag ville, men han viftade bort den. Att läsa karta ingår inte i allmänbildningen här, inte ens i taxiutbildningen.
Under färden mot Xinhui så vände han sig om lite då och då och sa nåt argt till mig. Jag svarade gång på gång på min vackraste kinesiska. "Inga problem. Jag vet vägen", men det var först när jag höjde rösten och lät lika arg som honom som budskapet verkade gå in. Jag har frågat en av mina kinesiska kollegor om det här fenomenet (det var efter att hon hade haft ett praktgräl med en chaffis om priset just från Jiangmen till Xinhui), men hon förstod inte vad jag pratade om. "Vadå arg? Vi diskuterade ju bara." Ja, vad säger man? Mycket mer kulturkrock än såhär kan det inte bli.
Jag kom hem i ett stycke, och nu återhämtar jag mig i mitt (hoppas jag) ödlefria sovrum. Imorrn är det en ny dag, med nya överraskningar!
Gonatt!
One team, one dream.
För det första så överlevde jag torsdagsnatten, jag såg inte till ödlan något mer. Jag sover gott igen, men skakar alltid kläderna lite extra innan jag klär på mig..
I fredags hade vi projektmiddag med efterföljande fest på KTV, alltså precis samma upplägg som förra projektfesten i juli då det blev tårtkrig. :o) Jag var ordentligt laddad!
Projektet har involverat runt 20 personer, och för att främja lagkänslan hade vi beställt ETT bord på en restaurang. Hade det varit svenska fyrkantiga bord så hade det ju inte varit något konstigt, men det här var ett RUNT bord! Bra tanke, men man hade behövt en megafon för att prata med dem på andra sidan. :o) Maten serverades på den GIGANTISKA runda skivan i mitten, som snurrade runt i stadig och jämn takt, alldeles av sig självt. Missade man sin favoriträtt så fick man vänta säkert 5 minuter till nästa chans!
En av rätterna. Ja, det är vad det ser ut att vara. Små små fiskar, tänkt att ätas hela!
Det är klart jag inte bangar för utmaningen! Den var lite seg och salt, och faktiskt
ganska god. Men näää, det blev nog ingen ny favorit ändå.
Resten av kvällen fylldes med karaoke och partyspel. Inget tårtkrig dock, det var ingen som fyllde år. Hoppas på bättre tur på min avskedsfest om två veckor. :o)
Det bor en ödla i min air conditioner!
Klockan är halv ett och jag tänkte precis logga ut och gå till sängs. Vad får jag syn på? Ja, en ödla på väggen!! Den smet snabbt in i A/Cn, och sen dess har jag haft stenkoll. Ingen ödla har kommit ut igen. Bor den där? Eller var det den vägen den kom in, och nu alltså har smitit ut igen? Ingen aning, men jag vet en som kommer att ha sömnproblem i natt!! 
Jag hann inte fota innan den var borta. Var lite lockad av att photoshoppa dit
en leguan, men det kändes lite barnsligt. Ödlan var kanske 7-8 cm lång.
Inte så farligtsäkert, men ingen jag vill dela säng med inatt!
Tre månader!
Tre månader betyder också snart dax för hemresa. Jag jobbar två veckor till, och sen får jag min fyra veckors sommarsemester! Weee!
Det är minst sagt blandade känslor nu när tiden rinner ut. Dels har jag separationsångest och vill inte lämna det spännande och intressanta livet här borta, men samtidigt ska det bli fantastiskt skönt att komma hem också, träffa alla igen och kunna göra allt sånt som man inte kan göra här. Jag vill vara överallt samtidigt, varför går inte det!! :o)
I helgen var jag i Hong Kong för sista gången innan flygresan hem 16 okt. Farväl kära civilisation! Hong Kong är närmaste stället där jag kan hitta kläder och skor som passar (nåja, oftast iallafall), där jag kan läsa på förpackningarna vad mat och hygienprodukter innehåller, där ingen stirrar på mig (det är snarare jag som stirrar på alla västerlänningar!) och där jag kan hitta böcker och tidningar på engelska. Det är nog faktiskt de sakerna jag saknar mest i Xinhui. Och just det, jag ville klippa håret också. Ett typsikt kinesiskt hår är så extremt olikt mitt skandinaviska som det nånsin kan bli, så HK kändes som det enda trygga alternativet. Och jodå, min kinesiska frisör Co gjorde ett utmärkt jobb (fast till svenskt pris tyvärr).
En liten del av shoppingcentrat vid Times Square. Jag måste
erkänna att alla överdimensionerade, underkylda shopping-
palats börjar stå mig lite upp i halsen nu. Det går att tröttna.
Som grädde på sushin så fick jag även denna gång sällskap! Jonas som är i Shanghai har samma visumstrul som jag och måste ut ur landet en gång i månaden. Perfekt för mig. Jag skötte min låååånga shoppinglista på dagarna och så strålade vi samman på restaurangerna och barerna på kvällen. Mycket bra upplägg, och jag somnade som en äkta kines på båten hem i söndags kväll.
Cavern, ett favoritställe till på listan!
På båten på väg hem. Co gav sig på maratonjobbet att föna mitt hår rakt.
Det var spikrakt när jag lämnade salongen, men sakta men säkert lockade
det upp sig igen. Kul försök iallafall. :o)
Bebisakvarium
Det var alltså nån slags babysimslokal där mammor stod vid akvariumen och lekte med sina telingar. Utanför stod säkert tio personer och tittade på. Insynen var ju bästa möjliga.
Nej, jag tog inga foton. Nån måtta får det vara på exponeringen.
Bobo's paradise
Bobo's har engelsk översättning på menyn, med de allra flesta bokstäver på rätt plats. Men ingen är perfekt och igår hittade jag till min stora lycka följande:
Det är inte bara märkeskläder och filmer som plagieras minsann!
Nu får vi vila i 4 år.
Ett stilla sommarregn
När jag åt frukost i morse spelade Jörgen Persson pingis. Jag hoppades verkligen på vinst, men mina kinesiska vänner var irriterande övertygande om att deras regerande världsmästare skulle dribbla bort vår veteran på nolltid. Och de fick ju rätt. :o( När den kinesiske kommentatorn dessutom skrattade åt svenskarnas sura miner så sved det minsann lite i mitt svenska hjärta. Nu är det bara att hoppas på bronsmatchen. NÅT måste jag ju ha att komma med på kontoret på måndag! Och så vore det ju kul för Jörgen också såklart... ;-)
Fullträff!
Hong Kong är träffat! För en timme sen gjorde Nuri en mitt i prick i miljonstaden. Det är tydligen den hårdaste tyfonen som drabbat Hong Kong på fem år! TV sänder varje halvtimme "Typhoon Special" med de senaste uppdateringarna. Nyss varnade de för att vinden stundvis kunde mojna, men att man inte skulle vaggas in i någon falsk trygghet. Det innebär bara att man befinner sig i stormens öga. Scary! 
Här blåser det också, men det är långt ifrån orkanstyrka. Nu ser det inte längre ut som om vi kommer att bli träffade rakt på, men oväder kommer det ändå att bli! Undrar om det är värt att sitta uppe inatt och spana?
På jobbet har stämningen varit allt annat än orolig, snarare excalterad. Det har lite grann känts som på julaftons morgon, i väntan på tomten:
"Tror ni att den kommer?"
"Vad lång tid det dröjer!"
Haha, ja.. vad säger man?
Nu tänkte jag titta på Carro, men insåg precis att CCTV hellre sänder landhockey och sammandrag av simhoppet. Snyft! Jag får nöja mig med radiosporten. Heja Carro!!
NURI är på väg!
Nuri är årets kraftigaste tyfon, och den är på väg rakt emot Xinhui! Titta på kartan! Den röda stjärnan är Hong Kong och jag bor på andra sidan viken, nånstans under det röda strecket. GULP!
En tyfon är i princip samma sak som en orkan, vilket ju låter ganska illa. De säger att bergen häromkring skyddar oss från det värsta, men det kommer nog att bli nog så blåsigt ändå. Största risken ska vara flygande takplattor, soptunnor och andra lösa grejer. Tipset är att hålla sig inomhus, alltså.
Undrar hur de får det i Hong Kong? Alla stackars OS-hästar kommer ju att flyga bort!
Men ni behöver inte oroa er, jag har bunkrat upp med mat, godis och piratkopierade DVD-skivor och laddar för en myshelg. Så länge nu inte bredbandsledningen blåser sönder så håller jag er uppdaterade!
Sleepless in Beijing.
Städer som aldrig sover har dåligt inflytande på mig. Det är torsdag kväll och jag är fortfarande inte helt ikapp med sovandet. Men det var det värt!
Utanför Pekinganka-restaurangen. Vi fick vänta en dryg timme på att få bord,
men bjöds på gratis vin under tiden. Det var alltså inte så värst synd om oss. :o)
Jag har varit i Peking en gång tidigare, ett dygn i mars. Det var häftigt då med, men det var grått, runt 10 grader varmt och ganska byggarbetsplatsmässigt. Den här gången visade sig Peking från en helt annan sida. 25 grader varmt, grönt överallt och väldigt mycket nya maffiga hus. Dessutom kändes allt mer organiserat nu. Jag vet inte om det beror på att jag har vant mig vid trafikkaos och mängder av människor, eller om det faktiskt är så. Troligen en blandning. Hela stan är pyntad med OS-banderoller. Inte en chans att missa vad som pågår!
Den ultimata turistbilden.
Det häftiga med OS är utan tvekan alla människor. Hela världen är ju bokstavligen på plats! Nu fick jag ju inte tag på nån OS-biljett (vi kollade svarta marknaden, vad sägs om 7000:- för ett par timmar friidrott?), men det var inga problem att få tiden att gå ändå. Nu har jag sett OS-området (om än utifrån), Förbjudna Staden, ätit pekinganka (det är så gott!!) samt bråkat lite med försäljarna på Silk Market. Det känns som en fullbordad Pekingsemester! Vad gäller själva tävlandet så är det lustigt paradoxalt hur dålig koll man har när man är på plats. Förutom slutet på tennisfinalen i herrdubbel (som vi såg på ett schweiziskt ställe dessutom!) så såg vi inte mycket alls på TV. Extra svårt är det ju såklart att följa hur det går för Sverige. Jag börjar misstänka att vi inte är nån jättestor idrottsnation på nåt sätt..
En liten liten del av den stora stora Förbjudna Staden! Inte så förbjuden
längre, Louise kämpade länge för att ta ett foto utan en massa tursiter.
Under omständigheterna lyckades hon riktigt bra!
Nu är jag som sagt tillbaka i Xinhui. Lite solbränd, lite trött och fantastiskt nöjd. För er som har funderat över om jag verkligen jobbar nåt här i Kina, så är det precis det jag ska göra nu. So long! :o)
Nej, kinesiska muren är inte överskattad.
I fredags åkte vi alltså ut till muren, jag och Louise som kommit hit från ABB i Indien. Anna var tvungen att stanna på kontoret den stackaren.
Vi mötte upp vår guide och begav oss av i ottan. Vår lilla grupp visade sig bestå av oss två samt en bakfull amerikanare. Mycket avslappnat och bra. :o)
Vi kunde inte ha haft bättre tur med vädret. Helt otroligt! Blå himmel, solsken, och frisk luft!! Det kan vara så att jag var den enda svensk just då som njöt av att andas Peking-luften, men det verkade på de andra som om den faktiskt var ovanligt fräsch. Underbart!
När det gäller muren så tror jag bilderna talar bäst för sig själva. Visst är det vackert! 
Och så här fortsätter det. I fem hundra mil!!
Muren är inte plan på ett enda ställe. Bra benträning!
Just den här delen tyckte jag kändes lite bekant..
Den här delen byggdes under Ming-dynastin, nån gång mellan
1300-talet och 1600-talet. Ganska imponerande!
Den sitter tydligen inte ihop överallt, men just den delen vi klättrade på var ändå 500 mil lång. Det är ju en bit. Vi kom kanske en kilometer. Max.
Världen är förresten alltid mycket mindre än man tror. Amerikanen som var med oss har planerat sverigesemester i september, till "den där lilla staden som heter Visby". Jajemen! Jag tipsade honom om den fantastiska personalen på Wessmans som kan hjälpa honom med allt han behöver. Bara så ni vet! :o)
Vi kunde alltså inte ha fått en bättre start på helgen. I väntan på Anna drack vi capuccino på en trottarkant i solen. Sämre kan man ha det.
Så äntligen var det dax!
Nu är jag tillbaka i Xinhui efter en fantastisk helg i Peking. Helt otroligt, jag vet knappt var jag ska börja!
Börjar bygga upp stämningen på Guangzhou flygplats.
Innan jag åkte hade mina kinesiska kollegor många funderingar om hur det skulle vara. De varnade för jättelånga köer vid incheckningen, någon var till och med orolig över om de ens skulle släppa in mig i staden eftersom jag inte hade någon OS-biljett. Det var helt obefogat. På flygplatsen gick allt lika smidigt som det brukar, och minst lika snabbt. Min handväska fick dock en hårdare granskning än vanligt (lypsyl och kamerabatteri verkade vara högriskprylarna) och alla resenärer blev kroppsvisiterade. Trots det såg jag aldrig några köer. Effektivt värre!
Flyget var fullt och jag hamnade mitt bland en högstadieklass från nån flickskola i Guangzhou. De var helt extremt exalterade över att få komma till OS (det var ju jag också!), och att de dessutom fick sitta bredvid en tjej med gult hår blev liiite för mycket. Efter en halvtimme hade de fnittrat av sig det värsta och jag kunde fokusera på min bok. Jag antar att det är sånt man får bjuda på här i landet upp-o-ner.
Pekings flygplats. Det var fler än jag som var förväntansfulla.
Har ni också läst om alla riktlinjer de stackars Pekingborna har fått nu när deras stad invaderas av utlänningar? Bland annat har alla taxichafförer fått nya skor, nya byxor och matchande gula skjortor. Det sägs att de har fått gå engelskakurs (i typ en timme) och lärt sig bemöta sina kunder med ett leende. Resultatet? Njae..
Jag blev brutalt nobbad av fyra taxichafförer utanför flygplatsen när jag visade adressen till Annas lägenhet. De blängde surt på mig och sa "no no no!!". Nähä? Till slut fick jag hjälp av en flygplatskille som bokstavligen tvingade en av surgubbarna att köra mig till rätt adress. De skällde på varandra på vanligt kinesiskt manér (låter oftast värre än det är), vi åkte iväg och min nyfunne vän fortsatte att spotta och fräsa under hela resan. Resan tog en kvart och jag kom fram i ett stycke. Troligen tyckte han att jag snuvat honom på en eventuell långkörning.
Det är nog bara att vänja sig. Taxichafförerna här har ganska långt till ett leende och det krävs nog lite mer än en crash course i hövlighet för att ändra på det. Lite trist bara eftersom just en flygplats ju ofta står för det första intrycket av en stad. "Beijing welcomes you!", eller hur var det..?
Väl framme kraschade jag i Annas lägenhet och sov som en stock till nästa morgon. Då var det dags för MUREN!
Total förvirring
Jag landade i en stad med alla skyltar skrivna på kinesiska och portugisiska, med gigantiska kasinokomplex, vänstertrafik och egen valuta. Dessutom fick jag tag i en kinesisk taxichaffis som pratade flytande tyska. Det är klart man blir förvirrad!
Macau är en underlig plats. Beläget 7 mil väst om Hong Kong är denna f.d. portugisiska koloni bara en liten by i kinesiska mått mätt. Här bor ca en halv miljon invånare, vilket är mindre än lilla Xinhui. Men Macau har desto flera turister.
Precis som Hong Kong som överlämnades från England till Kina år 1997 så lämnades Macau över från Portugal 1999. Båda två räknas nu som särskilda administrativa regioner (SAR) inom Kina, med bland annat egna visumregler. Som svensk behöver jag inget visum för att åka till HK eller Macau (men däremot för resten av Kina). För mina kinesiska kollegor är det värre, de flesta "fastlandskineser" har svårt att få visum till dessa regioner. De flesta i Xinhui har aldrig sett vare sig Hong Kong eller Macau.
Vy över Macau. Stora casinokomplex och väldigt mycket byggkranar.
Macau är stolt över främst två saker; rätten att driva kasinospel samt sina gamla portugisiska byggnader. Eftersom det är roligt att kopiera håller man nu på att utveckla Macau till en kopia av Las Vegas. Jag har aldrig varit i originalet, men har hört från säkra källor att de är på god väg att lyckas. För att sedan gå om.
Vad gäller de gamla byggnaderna så har de bevarat fler än vad Hong Kong har gjort. Visst, det är nog inte så svårt. Hong Kong har i princip inget gammalt kvar. Jag gick en vandring i Macau-hettan och det jag hittade var inte jättemycket att hänga i julgranen. Kan det vara så att jag är litegrann bortskämd med just gamla hus..?
Torget mitt i stan. Portugisiska hus framför typiskt kinesiska gränder.
Grand Lisboa till höger. Där spelade jag bort en hundring på Black Jack.
Kontraster har sin charm ändå. Här utövar ett gäng pensionärer sin
morgon-taichi på ett torg inklämt mellan kasinokomplexen.
Jag spenderade mindre än ett dygn i Macau och kände ganska snabbt att det räckte. Hit åker turisterna för att spelandets skull. Det är sevärt om man har vägarna förbi, men så värst trevlig som stad var den inte.
